Fotboll vs ishockey, för femtioelfte gången

En diskussion som återkommer med jämna mellanrum är den om fotboll vs hockey, vilken idrott som är roligast, intressantast o s v. Nu har även Pelle Mårts blandat sig in i debatten och jag tänkte därför, i punktform, lista varför jag som en gång följde såväl Tre Kronor som Elitserien numera funderar på att byta kanal varje gång det blir hockey på Sportnytt.

* Tre Kronor är ett evigt januariläger.
Där fotbollslandslaget alltid innehåller de bästa spelarna så känns det som att ishockeylandslaget alltid består av doldisar och tredje rangens spelare. Den självklara orsaken till detta är att stjärnorna spelar i NHL, men konsekvensen är att Tre Kronor permanent, förutom till OS, har samma dragningskraft som fotbollens januariläger. Om fotbollslandslaget på samma sätt som Tre Kronor hade fått nöja sig med dem som spelar på hemmaplan hade intresset också påverkats. I januari 2012 spelade t ex Erdin Demir, Markus Holgersson, Erik Friberg och Emil Salomonsson "A-landslagsfotboll" för Sverige. Motsvarande situation lever hockeyn med under varje landslagssamling.

* Alldeles för många betydelselösa matcher.
Elitserien i ishockey löper över 55 omgångar och har som enda syfte att få bort 4 av 12 lag. Sedan börjar säsongen på riktigt i samband med slutspelet. Detta är fan inte ok. Jag kan inte förstå hur någon orkar ta sig till arenan för en februarimatch mellan två lag som redan är klara för slutspel.

* VM varje år är alldeles för ofta.
Givetvis ligger det ekonomiska orsaker bakom detta, men när man spelar ett VM varje år så tappar pokalen i värde. Vem vann 2012? Fan vet. 2011? 2010? 1996? Där fotbollsmästerskapen skapar myter och bra historier så känns hockeymästerskapen bara, tja, grå.

* Hockeysnacket känns bara korkat. 
Här vet jag inte om det är journalistikens fel eller om det handlar om utövare och ledare. Men där fotbollssnacket handlar om spelsystem, löpvägar och taktik så låter hockeyfolket mest som arga unga testosteronfyllda män. Det är viss skillnad mellan t ex Lars Lagerbäck och Niklas Wikegård om man säger så. Erik Hamren är däremot mer som en hockeycoach i sitt prat om 'shining'. Jag är inte övertygad om att det är det jag vill ha.

* Hockeyvärlden är alldeles för liten.
Det största som har hänt för att hockeyvärlden ska växa var när Tjeckoslovakien delades och vi fick ytterligare ett land som kan vara med och slåss där uppe. Likaså splittrades Sovjetunionen och vi fick ett par länder till strax under de sju bästa. Men i övrigt? Inte mycket har hänt. Visst har Schweiz tagit några steg framåt det senaste decenniet och visst finns det spelare i NHL från obskyra länder som Norge, Frankrike eller Tyskland, men i allt väsentligt så är hockeyvärlden lika liten idag som för tjugo år sedan. Och detta samtidigt som fotbollen blivit än mer global.

* Hockeyn innehåller inga bra historier. 
Just eftersom hockeyvärlden är så liten så finns det inga riktigt bra historier och hockeyn säger inte så speciellt mycket om vår samtid. Fotbollen däremot, i många fall förmedlade av Erik Niva, innehåller enormt många historier. Det kan handla så olika saker som globaliseringen, inrikespolitik, krig och fred, EU, individuella livsöden eller fattigdom. Kanske finns historierna i hockeyn också, men i så fall saknas någon som vill berätta dem.

* De internationella klubblagsturneringarna har misslyckats totalt
Där UEFA har lyckats fantastiskt bra med Champions League (och i viss mån Europa League) har ishockeyn inte kommit någonstans. Därmed förblir hockeyn en lokal nationell sport förutom då när januariturneslandslagen möts i meningslösa turneringar som Karjala Cup, Sweden Hockey Games eller VM. Fotbollen har Chelsea mot Barcelona mot Bayern mot Milan mot Bate Borisov. Hockeyn har ingenting liknande.

* Hockeyn gör busen till hjälte
Att spelare som Andreas Jämtin och Per Ledin stjäl rubriker och att varje elitserieomgång handlar om utspel mot motståndare eller domare, bråk eller skador hjälper heller inte. Detta förstärker bara min bild av att hockeyn är en sport för arga unga män.

Det finns säkert fler anledningar, men tillsammans gör dessa att hockeyn för mig blivit ointressant. Naturligtvis handlar det också i mitt fall om att jag vuxit upp med fotbollen i blodet i en fotbollsstad, medan Kalmars hockeylag alltid harvat i de lägsta divisionerna. Men jag tror inte att jag är ensam om att känna så här. Jag tycker faktiskt att hockeyn får oförtjänt mycket uppmärksamhet i media, men givetvis är hockeyintresset stort i stugorna. Det finns också saker som hockeyn gör bättre än fotbollen. Arenafrågan är en sak som hockeyn tog på allvar långt före fotbollen i Sverige och med detta har också kommit en högre grad av professionalism i det mesta man gör. Men det väger inte upp allt det andra som känns så oerhört mycket viktigare.

Inte säker på att mitt inlägg bidrar med något nytt i debatten utan jag är ganska säker på att den kommer att fortsätta länge till. Vilket också är lite kul såklart, men jag vet inte om jag har hört några starka argument från hockeyfolket. Så min öppna fråga är: Varför ska man engagera sig i ishockeyn?