Ett historiskt ögonblick

Det finns idrottsögonblick som alla minns och som definierar en epoks början eller slut. Det kan handla om Stenis, Borgs eller Wilanders genombrott i unga år. Det kan handla om att Sverige till slut lyckades bryta Sovjets dominans i bandy 1981 eller i hockey 1987. Det kan kanske också handla om två kvällar våren 2013 när den spanska dominansen inom europeisk fotboll bröts. Det började så smått med att Dortmund och Bayern vann klart hemma, men där de spanska giganterna ändå hade en långsökt chans att komma tillbaka. Det blev lite mer tydligt igår när Dortmund höll undan borta mot Real. Och sedan ikväll blev den spanska förnedringen totalt när världens bästa lag de senaste fem åren, ett lag fyllt med Europa- och Världsmästare samt världens bäste spelare, fick stryk med 7-0 över två matcher.

7-0!

Detta är den största utklassningen i historien i en CL-semifinal. Jag är övertygad om att vi kommer att se tillbaka på CL-säsongen 2012-2013 som den säsongen där den spanska dominansen bröts och den tyska påbörjades.

Bundesliga är kanske redan idag Europas bästa. Rankingmässigt trea efter Spanien och England, men så vitt jag förstår är de snart förbi England. Landslaget är dessutom i mina ögon favoriter inför Brasilien-VM. Hemmanationen är sämre än på mycket länge så Argentina är nog hemmakontinentens främsta hopp. Självklart vill Spanien fortfarande vara med och leka, liksom Italien, Brasilien och kanske Holland, men tyskarna måste ses som förstahandsfavoriter. Dessutom är ju alla stjärnorna unga (Götze, Kroos, Müller, Neuer, Ötzil m fl) eller på sin åldersmässiga topp (Schweini, Lahm m fl).

Ser fram emot CL-finalen nu. Men, mitt stora problem är att jag ska till Sverige på 40-årskalas den dagen. Hur lägger man fram förslaget till värdinnan att hon borde fixa storbildsskärm till festen?

Bragden i Berlin, dagen efter

Alla tidningar och sportsajter är givetvis fyllda av kommentarer av gårdagens bragdmatch. Allt är kanske redan sagt, men tänkte ändå ge mig på min egen personliga betraktelse av gårdagen.

Först, i all yra, får vi inte glömma det faktum att spelmässigt var gårdagen oroande snarare än positiv. Tyskarna körde över oss fullständigt så länge de trodde att de behövde göra det. Att vi lyckades vända är en kombination av svensk positiv energi, lite flyt och tyskarnas genomklappning. Men vi får inte glömma att utan den tredje komponenten hade det aldrig gått att göra fyra mål på en halvlek på Tyskland i Berlin.

Men, om vi väljer att ignorera detta så kan vi konstatera att den sista halvtimmen troligen är den enskilt största insatsen ett svenskt fotbollslag någonsin gjort. Visst har vi sett fantastiska matcher under de mästerskap där vi tagit medaljer (OS 1948, VM 1950, 1958 och 1994 och EM 1992). Och visst har vi sett enskilda fantastiska insatser i kvalsammanhang (exempelvis mot England inför VM 1990, mot Holland i höstas eller mot Spanien för några år sedan) och en del fantastiska insatser på klubbnivå (Malmö FF 1979 och IFK Göteborg vid ett antal tillfällen under åttio- och nittiotalet). Men ingenting, absolut ingenting, är en större enskild prestation än att under 30 minuter hämta upp 0-4 till 4-4 borta mot Tyskland i Berlin i en viktig VM-kvalmatch mellan gruppens på pappret två främsta lag. Detta slår allt. Som enskild match betraktat. 

Hamren har med rätta fått kritik för sin laguttagning och det är uppenbart att hans strategi att utgå från dagsform och matchens förväntade karaktär har skapat otrygghet i laget. Alla vet att ett misstag kan göra att man är av med sin plats till nästa match, och detta bygger knappast ett starkare lag. Sedan får jag erkänna att det egentligen bara är en plats i startelvan som jag anser var riktigt fel. Kim borde ha startat i stället för Wernbloom och jag kan aldrig förstå varför man lämnar landets troligen näst bästa fotbollsspelare utanför startelvan. Personligen hade jag dessutom valt Svensson i mitten, Elm på kanten och Holmen på bänken, men detta är ju verkligen ett mindre kontroversiellt och även fullt förståeligt val. 

Nu tror jag faktiskt att vi har sett Anders Svenssons sista match som startspelare i landslaget. Nästa samling är i vår, när de allsvenska spelarna inte ännu är uppe i matchtempo och han rimligtvis kommer att ha svårt att konkurrera (även om hans konkurrenter alla spelar i Moskva, men där har man nyligen bytt från vår-höst till höst-vår). Anders Svensson är troligen vår bästa defensiva mittfältare, men Sverige bör ha ambitionen att vara spelförande i varje match, fram till den sista matchen mot Tyskland hemma nästa höst. Men då är Anders ett år äldre och Hamren har haft ett år till att spela in det framtida mittfältsparet (läs Kim och Ras). Så jag tror knappast att Anders helt plötsligt kommer att ta en startplats. 

Å andra sidan, med Hamrens brist på kontinuitet vet man inte vad som händer....

Om Anders Svensson är på väg ut så hoppas jag att han kommer att hyllas framöver. Han har varit fantastisk i många år. Och han borde, och kunde, ha haft en betydligt mer framgångsrik karriär på klubblagsnivå. Kanske inte idag, men åtminstone för två-tre år sedan fanns det ingen anledning till varför Anders Svensson inte var en startspelare åtminstone på övre halvan i England, Spanien, Tyskland eller Italien.

Älskar kvällstidningssvenska och deras förkärlek för alliterationer. Nu blev det Bragden i Berlin. Om tyskarna hade valt en annan spelort hade vi kanske pratat om Miraklet i München, Prestationen i Preussen, Dramat i Dortmund eller Vändningen i Wiesbaden. 

Och slutligen, fan vad kul att Rasmus Elm fick sätta det redan mytomspunna sista målet. Ras var bra igår och kommer nog inte släppa ifrån sig startplatsen i blågult på många, många år. 

Fyll Guldfågeln Arena på tisdag!!!

Jag såg inte matchen mot Färöarna i fredags. Befann mig på bättre middag med de bästa vännerna och vi valde att ha begränsad iPhone-uppdatering, men att i övrigt ignorera denna promenadseger som vi bara skulle hämta hem i Torshavn. Eller? Nu har jag ju bara sett highlights efteråt, men jag har ju förstått att det inte såg helt stabilt ut. Men, nu lägger vi det bakom oss. Sverige har sex pinnar efter två matcher. Sverige har ännu inte kryssat mot Kazakhstan (som Österrike gjorde i fredags) eller blivit totalt kölhalade hemma mot Tyskland (6-1 i Dublin är imponerande). Sverige har med andra ord hittills undvikit några minor. Bra så långt!

Nu blir det dock tuffare. Tyskland i Berlin är en riktig utmaning. Då gäller det att mönstra laget därefter. Jag hade ställt upp med följande elva: Isak - Lustig, Olsson, Granen, Olsson - Kim, Svensson - Seb, Wernbloom, Ras - Ibra. Alltså, jag vill ha in alla våra fyra bästa centrala mittfältare i olika roller och flytta upp Ibra ett steg. Dessutom, i normala fall vill jag inte se Ras på en kant, men här gäller det att prioritera rätt.

Tyvärr bor jag i exil och kommer inte att kunna vara på plats på GFA på tisdag. Men alla som har chansen, gå och heja fram vårt U21-landslag i en helt avgörande match. Matchen startar 18.00 och A-lagets match mot Tyskland startar 20.45. Det innebär att alla som har mindre än 45 minuters resväg (tänk Mönsterås norrut, Emmaboda västerut, Borgholm österut och Jämjö söderut) saknar ursäkter. Gå på GFA och heja fram Mattias, Ludde och gänget och sedan kan ni ändå hinna hem till avspark i Berlin. GFA har blivit U21-lagets hemmaborg. Ge dem en snygg avslutning på kvalet så att de fortsätter att komma till avkroken i sydost.

På väg mot Brasilien

Sveriges match ikväll mot Kazakstan kan knappast karakteriseras som något annat än ett sömnpiller. Zlatan var anonym. Elmander var uppenbart ur form och dessutom irriterad. Wernbloom var nog inte ens på plan. Och Seb kom in med två vänsterfötter i första halvlek (han var dock bättre i andra). Detta var inte en stor landskamp. Men å andra sidan, sansade bedömare pratade om en svensk seger med 3-0 eller möjligtvis 4-0 innan avspark. Det blev 2-0. Lite sämre, men samtidigt resultatmässigt inte någon katastrof. Egentligen ska ett toppresterande svenskt lag göra 7-0 mot ett lag som Kazakstan. Nu blev resultatet ok. Varken mer eller mindre. Men det köper vi en kväll som denna.

Äntligen fick Rasmus göra mål och på sitt sätt avgöra matchen. Dessutom ett tekniskt avancerat nummer att sätta en volley med fel fot.

Spelmässigt var det uselt, uselt, uselt. Men ibland händer sådant. Trots allt är det inte länge sedan vi slog Frankrike i EM, så vi ska inte dra för stora slutsatser av detta.

Fler lag var illa ute ikväll. England kvitterade på slutet hemma mot Ukraina, Spanien var nära att gå mållösa mot Georgien. Portugal hade länge 0-0 mot Azerbadzjan och Skottland fick bara oavgjort hemma mot Makedonien. Ibland blir det sämre än man tänkt, och om så är fallet så är en 2-0 seger ett riktigt bra resultat trots allt.

Rasmus gjorde en helt ok insats, och som sagt dessutom ett mål, så han är knappast längre ifrån den lediga platsen vid sidan om Kim på det centrala mittfältet (och, ja, Kim är helt given och en av landets bästa spelare). Idag ser jag Kim/Ras som vårt förstaval. Personligen ser jag Anders som trea, snarare än Wernbloom. I den frågan håller jag med Rydström. Pontus är en habil spelare, men knappast en startman i ett svenskt landslag.

Mattias Johansson gjorde en riktigt bra insats i U21-segern igår och efter hans tid i frysboxen vill jag mena att han måste ligga bra till för att vara Lustigs främsta backup i A-landslaget. Han är bättre än Demir, som var skadad inför gårdagens match. Kul att se två KFF-are göra bra insatser i den gul-blå tröjan. Dessutom har vi givetvis Måns och Melker i de yngre lagen (och ytterligare ett par i de ännu yngre lagen) och så Ludde på väg in i U21-elvan. Viktor Elm borde dessutom enligt min mening gå före t ex Holmen i en A-lagstrupp, men rimligtvis är han inte längre en ung och lovande talang och kanske ska t ex Ekdal eller Hiljemark gå före trots att jag fortfarande vill mena att Viktor är bättre. Men Lex Anders Svensson säger att det inte finns någon poäng för äldre spelare att slåss om en plats som trea/fyra på sin position. Så Viktor får nog snarare satsa på klubblaget framöver. Tyvärr....