Bragden i Berlin, dagen efter

Alla tidningar och sportsajter är givetvis fyllda av kommentarer av gårdagens bragdmatch. Allt är kanske redan sagt, men tänkte ändå ge mig på min egen personliga betraktelse av gårdagen.

Först, i all yra, får vi inte glömma det faktum att spelmässigt var gårdagen oroande snarare än positiv. Tyskarna körde över oss fullständigt så länge de trodde att de behövde göra det. Att vi lyckades vända är en kombination av svensk positiv energi, lite flyt och tyskarnas genomklappning. Men vi får inte glömma att utan den tredje komponenten hade det aldrig gått att göra fyra mål på en halvlek på Tyskland i Berlin.

Men, om vi väljer att ignorera detta så kan vi konstatera att den sista halvtimmen troligen är den enskilt största insatsen ett svenskt fotbollslag någonsin gjort. Visst har vi sett fantastiska matcher under de mästerskap där vi tagit medaljer (OS 1948, VM 1950, 1958 och 1994 och EM 1992). Och visst har vi sett enskilda fantastiska insatser i kvalsammanhang (exempelvis mot England inför VM 1990, mot Holland i höstas eller mot Spanien för några år sedan) och en del fantastiska insatser på klubbnivå (Malmö FF 1979 och IFK Göteborg vid ett antal tillfällen under åttio- och nittiotalet). Men ingenting, absolut ingenting, är en större enskild prestation än att under 30 minuter hämta upp 0-4 till 4-4 borta mot Tyskland i Berlin i en viktig VM-kvalmatch mellan gruppens på pappret två främsta lag. Detta slår allt. Som enskild match betraktat. 

Hamren har med rätta fått kritik för sin laguttagning och det är uppenbart att hans strategi att utgå från dagsform och matchens förväntade karaktär har skapat otrygghet i laget. Alla vet att ett misstag kan göra att man är av med sin plats till nästa match, och detta bygger knappast ett starkare lag. Sedan får jag erkänna att det egentligen bara är en plats i startelvan som jag anser var riktigt fel. Kim borde ha startat i stället för Wernbloom och jag kan aldrig förstå varför man lämnar landets troligen näst bästa fotbollsspelare utanför startelvan. Personligen hade jag dessutom valt Svensson i mitten, Elm på kanten och Holmen på bänken, men detta är ju verkligen ett mindre kontroversiellt och även fullt förståeligt val. 

Nu tror jag faktiskt att vi har sett Anders Svenssons sista match som startspelare i landslaget. Nästa samling är i vår, när de allsvenska spelarna inte ännu är uppe i matchtempo och han rimligtvis kommer att ha svårt att konkurrera (även om hans konkurrenter alla spelar i Moskva, men där har man nyligen bytt från vår-höst till höst-vår). Anders Svensson är troligen vår bästa defensiva mittfältare, men Sverige bör ha ambitionen att vara spelförande i varje match, fram till den sista matchen mot Tyskland hemma nästa höst. Men då är Anders ett år äldre och Hamren har haft ett år till att spela in det framtida mittfältsparet (läs Kim och Ras). Så jag tror knappast att Anders helt plötsligt kommer att ta en startplats. 

Å andra sidan, med Hamrens brist på kontinuitet vet man inte vad som händer....

Om Anders Svensson är på väg ut så hoppas jag att han kommer att hyllas framöver. Han har varit fantastisk i många år. Och han borde, och kunde, ha haft en betydligt mer framgångsrik karriär på klubblagsnivå. Kanske inte idag, men åtminstone för två-tre år sedan fanns det ingen anledning till varför Anders Svensson inte var en startspelare åtminstone på övre halvan i England, Spanien, Tyskland eller Italien.

Älskar kvällstidningssvenska och deras förkärlek för alliterationer. Nu blev det Bragden i Berlin. Om tyskarna hade valt en annan spelort hade vi kanske pratat om Miraklet i München, Prestationen i Preussen, Dramat i Dortmund eller Vändningen i Wiesbaden. 

Och slutligen, fan vad kul att Rasmus Elm fick sätta det redan mytomspunna sista målet. Ras var bra igår och kommer nog inte släppa ifrån sig startplatsen i blågult på många, många år.