Rasmus Elm och Champions League

Stark insats av KFF senast. Visserligen bara 1-0 och visserligen krävdes det ett magiskt konststycke av Rasmus Elm och Papa Diouf för att avgöra, men det kändes verkligen stabilt hela tiden. Och vid sidan om Rasmus fantastiskt passning och Papas kliniska avslut fanns det en hel del att glädja sig åt. Papa var genomgående väldigt aktiv och ständigt ett hot. Viktor Elm var en gigant i mittförsvaret och tillsammans med Agardius spelade de på väldigt hög nivå. Jag gillade även det jag såg av lillebror Hallberg. Totalt sett en habil insats och om vi får ser mer av detta så kommer KFF att slåss åtminstone i mitten och kanske t o m övre halvan i år. Det enda mörka molnet var att Rasmus var tvungen att utgå redan i första halvlek, med ännu en skadekänning.

Igår såg jag på en oerhört oväntad och spännande CL-kvartsfinal mellan Liverpool och City. Kanske skulle man ha valt den andra matchen i Rom istället, men den kändes ju död redan efter första matchen. Oerhört kul att se två överraskningar, om man nu kan kalla storklubbar som Liverpool och Roma överraskningar, se långt framme i CL. Jag har, som jag skrivit om tidigare, svårt att riktigt engagera mig i CL då det bara handlar om ett fåtal superklubbar som kan mäta sig. Detta livar upp helt klart. Nu kan det dock fortfarande bli så att Bayern och Real möts i en final, och då vore det som om ingenting hade hänt, men tills dess känns detta spännande.

Tillbaka till Rasmus Elm. Detta skulle ju varit hans scen. De största matcherna med de största lagen. Han är den svenska spelare sedan Zlatan slog igenom som haft den största potentialen. Han skulle varit där, som en Andrea Pirlos arvtagare. Men universum ville annorlunda. Han drabbades av sjukdomar och skador och kom aldrig upp på den nivån alla visste han kunde nå. Jag minns fortfarande TV4s inför-program innan U21-EM i Sverige 2009. Rasmus var den stora talangen. Jag minns att de skulle jonglera med båda fötterna och Lennartsson gissade att Rasmus skulle vara bäst med båda. Vilket han givetvis också var. På den tiden såg man en ny svensk mittfältsgeneral i landslaget, men det blev tyvärr aldrig så.

Vågar man säga "ännu"? Vi behöver centrala mittfältare i VM i Ryssland i sommar. Rasmus har dock tackat nej, och han känns svår att övertala, men kanske läge för någon från förbundet att slå en signal trots allt?

Nu är vi igång. Allsvenska premiären avklarad

Givetvis är det ingen katastrof att förlora borta mot Häcken. De har en av de starkaste offensiva uppställningarna i allsvenskan, så det är inte konstigt att Nanne ställde upp med en fembackslinje i första halvlek. Men samtidigt som Rasmus Elm hjälpte till att stadga upp där bak så tappade KFF alla möjligheter att skapa någonting offensivt. Givetvis hade möjligheten att skapa något varit mycket större om Rasmus hade haft en utgångspunkt 20-30 meter längre upp i banan. Men man valde att sätta defensiven främst och nu i efterhand känns det lite som att man inte riktigt gav sig själv chansen. Tyvärr!

I övrigt en första omgång utan några större överraskningar. Det enda är väl kanske att DIF lyckades besegra Östersund borta. Jag såg matchen och blev lite besviken på Östersund. Kanske var det p g a att man var tvungna att starta med Ghoddos på mittfältet, men det var lite tunt framåt. Men DIF var också imponerande framförallt defensivt. Ska bli spännande att se hur de klarar sig i år. Jag har varit lite osäker på dem, eftersom jag inte ser hur de ska kunna ersätta Magnus Eriksson och Kim Källström. Men så här långt har det ju gått långt bättre än jag hade kunnat tro, både i cupen och i premiären.

Ikväll är det dags för Champions League, en företeelse jag både älskar och hatar. Naturligtvis är det fantastiskt kul att se världens allra bästa spelare ställas mot varandra, men samtidigt visar det också på hur enormt stora avstånd det är från vår egen allsvenska på alla plan. Jag har gnällt om det förut och lär göra det igen, men ska inte gå in på det här idag. Efter att ha sett Bayern krossa Dortmund i helgen så ser jag dem som huvudfavoriter, men givetvis kan man inte glömma Real Madrid, Barcelona eller Manchester City. Det var ett tag sedan man hade några som helst förhoppningar om att få se några större överraskningar på den allra högsta nivån.

Äntligen allsvensk premiär

Så var det då äntligen dags. Allsvensk premiär och bortamatch mot Häcken. Från distans är det givetvis svårt att ha någon bestämd uppfattning om KFF ännu, utan jag får lita till det jag har läst. Den enda matchen hittills som jag lyckats se är cupmatchen mot Östersund och jag får verkligen hoppas att den inte är en fingervisning för vad vi kan förvänta oss från KFF i år. Jag känner mig som vanligt orolig och pessimistisk. Jag är visserligen glad att Rasmus verkar vara i matchform, men kan han verkligen göra riktig skillnad längre? Och kan man få någon stabilitet i backlinjen med tanke på att man haft skador och fått göra stora skiftningar hela tiden under försäsongen? Och vem ska göra målen? Och slutligen, kan Söderkvist och Sachpekidis få något lyft till slut i år? Många frågor och just så här års är jag mindre insatt än de flesta. Allt eftersom säsongen kommer igång så brukar det ordna upp sig när jag lyckats se lite matcher, men just nu finns det många frågetecken för mig på distans.

En alltid lika stor fråga är också om jag kommer lyckas få tag i någon fulstream. Det brukar alltid finnas när man möter storlagen men mot de mindre lagen är det ibland svårt. Det är inte direkt så att jag kan hitta någon sportbar i Holland som sänder matchen....

Jag kan givetvis inte ge något vettigt tips, men magkänslan är ju att vi ska vara väldigt glada om vi får med oss en pinne idag. Häcken känns som ganska stora favoriter.

Och så slutligen...hade inget annat för mig igår kväll, så jag slog på sista halvtimmen av derbyt i Los Angeles. Zlatan upphör aldrig att imponera och detta var givetvis ännu en klassiker från hans sida. Det förändrar dock ingenting när det gäller ett eventuellt VM. Att han har den utan jämförelse högsta kapaciteten vet vi redan, så det var givetvis inte nytt. Hans eventuella medverkan handlar snarare om tre andra saker:
1) Vill han vara med? Han har ju trots allt tackat nej och måste på ett eller annat sätt låta förbundskaptenen veta det om han ändrar sig
2) Hur är hans fysiska status? Gårdagens två mål imponerar, men han var totalt slut efter en knapp halvtimmes spel och vi vet ingenting om huruvida hans knän är ok eller inte
3) Accepterar han att komma in i Jannes landslag? Om han verkligen gör det så kanske han ska sluta ljuga om förbundskaptenen och pissa på honom och hans lag.

Om svaren är positiva på de tre frågorna så kommer han givetvis att vara med i Ryssland, antingen som startspelare eller som joker på bänken, beroende på hans fysiska status.

Nåväl, vi lämnar den frågan för den här gången och fokuserar på allsvenskan. Forza KFF!!

Påsk i fotbollens tecken

En kombination av en lättare vårförkylning och att flickvännen är iväg ett par dagar har fått mig att ligga i soffan en stor del av dagen och kolla på fotboll. Såg Liverpool spela bra, men det krävdes en hel del tur och sedvanlig kvalitet från Mo Salah för att bärga tre pinnar borta mot Crystal Palace. Sedan hoppade jag mellan Manchester Uniteds och Leicesters matcher. Eftersom Man U hade avgjort tidigt landade jag hos Brighton-Leicester. En ganska bra match där jag som alltid imponeras av Ryad Mahrez. Det var ju en hel del rykten om bland andra Liverpool tidigare, men i sommar är det nog dags för honom att pröva vingarna i ett storlag. Starkt av Leicester att vinna med två sena mål.

Såg framförallt fram emot Bayern-BVB Dortmund. Men.... 2-0 redan efter 13 minuter, så det ser ut som tung, tung uppförsbacke. Trist.

Kanske orkar jag även med Juventus-Milan senare ikväll. Vi får se.

Dortmund är ju ett av mina favoritlag sedan jag såg dem på plats för 6-7 år sedan, men jag har ofta funderat över det faktum att jag som ung aldrig skaffade mig något utländskt (engelskt) favoritlag. Jag har ju hört Erik Niva prata om hur han aldrig skaffade sig något svenskt favoritlag då han växte upp i Malmbergen och den närmaste allsvenska klubben för det mesta låg 100 mil bort i Solna. Så hans fotbollsuppväxt handlade om Tipsextra och där fastnade han för Tottenham. Min uppväxt såg helt annorlunda ut. Jag växte upp i Kalmar under åttiotalet. Kalmar var och är en riktig fotbollsstad, och på den tiden hade vi både KFF och KAIK i eliten. Dessutom kom fotbollen med familjen. Farfar jobbade ideellt i samband med Klubbens matcher och jag gick alltid tillsammans med pappa, farbror och faster, och dessutom var det ofta söndagslunch hemma hos farmor och farfar inför hemmamatcherna, så jag har väldigt många positiva minnen kopplade till den svenska fotbollen. Pappa och jag gick dessutom på både KFFs och KAIKs hemmamatcher, så under den svenska fotbollssäsongen såg jag många matcher. Däremot, på vintern spelade jag handboll. Och om man gör så i Kalmar så innebär helgerna långa bortamatcher, till exempel i Jönköping, Västervik eller Anderstorp. Vi åkte med 3-4 lag i samma buss, så bortamatcherna tog en hel dag. Och eftersom jag för det mesta även spelade med dem som var några år äldre, så var det mer regel än undantag att jag hade matcher både lördag och söndag och att mer eller mindre varje helg var det minst en bortamatch. Jag älskade det, men det innebar också att jag kanske såg Tipsextra en gång i månaden eller så. Så samtidigt som jag fick en stark relation till svensk fotboll och båda Kalmarklubbarna, så fick jag aldrig något engelskt favoritlag. Så jag känner inte igen mig i det som många beskriver, att de vuxit upp med Tipsextra.

Oj, 3-0 till Bayern nu. Det kommer att bli mera är jag rädd....

En dag kvar till den allsvenska starten och bortapremiären på Hisingen. Återkommer med tankar kring den matchen imorgon

Glad Påsk!!!

Zlatan till LA Galaxy

Nu har det blivit officiellt att Zlatan lämnar Manchester och tar sitt pick och pack och beger sig till Los Angeles. Det kom inte direkt som en överraskning att han inte hade någon plats i Mourinhos lagbygge och då är det väl rimligt att han går nu när MLS är i början av säsongen, snarare än att vänta till i sommar. Nu vet vi givetvis absolut ingenting om Zlatans status, eftersom han inte har spelat fotboll på ett bra tag, men det får väl antas att han är redo att börja spela ganska snart. Så det dröjer nog inte länge innan han gör sin MLS-debut.

Skönt att han valde MLS istället för ett mittenlag i någon europeisk liga. Han är ju knappast intressant för de allra största lagen längre, och det hade inte riktigt varit värdigt att se honom harva runt i Udinese, Burnley eller Malaga. Nu lämnar han den europeiska fotbollen totalt och det känns bättre.

Det spekuleras en hel del kring att detta skulle kunna vara ett sätt att bli redo till VM. Det stämmer säkert, men jag hoppas att Janne håller på sin linje. Jag säger inte att jag inte vill ha Zlatan i VM. Jag har inte bestämt mig ännu eftersom det varit en irrelevant fråga eftersom han inte spelar fotboll idag. Jag kommer säkert tillbaka till detta senare, men hursomhelst hoppas jag att detta förblir Jannes lag. Om Zlatan köper att anpassa sig, oavsett om det innebär att bära nummer 19 och hoppa in sista 15 om matchbilden kräver det, så kan han givetvis vara en fantastisk joker. Om han kräver bindel, nummer 10 och att laget anpassar sig till honom, så hoppas jag att Janne säger nej tack. Jag antar att vi kommer återkomma i frågan.

Det som slår mig kring Zlatan numera är dock att han är så ointressant som person. Han är ett varumärke på ett sätt som blir ganska löjligt och tragiskt nu. Det skulle inte förvåna mig om hans stjärna kommer dala ganska betänkligt den dagen han slutar spela. För något år sedan hade jag nog trott annorlunda, men hans beteende de senaste åren tror jag fått folk att tröttna.

Sportpoddar

Min mediekonsumtion har förändrats de senaste åren. Jag har slutat titta på linjär TV överhuvudtaget och det var år sedan jag senast höll i en papperstidning. Detta är egentligen inte speciellt konstigt och förändringen har varit en evolution snarare än revolution. Jag ser fortfarande mina favoritprogram på SVT som På Spåret eller Veckans Brott. Jag ser fortfarande en hel del sport. Och jag läser också fortfarande Aftonbladet, The Guardian och DN. Men mediekonsumtionen har helt enkelt flyttat till en iPad eller en Apple TV. På samma sätt som miljontals andra gjort samma resa och egentligen har ingenting hänt när det gäller innehållet, bara rörande den tekniska plattformen.

En mer radikal förändring är dock framväxandet av podcasts. Jag konsumerar ett antal poddar och här pratar vi om ett helt förändrat beteende. Det är inte så att det är radioprogrammen som flyttat till en ny teknisk plattform, utan detta är ett helt nytt medium. Ganska oväntat egentligen, men jag verkligen älskar podcasten som fenomen. Jag har ofta en hel del ensamtid på resande fot; i bilen, på tåget eller till och med till fots, och då är podcasten fantastisk.

Jag tänkte ge en översikt över de sportpoddar jag lyssnar på. I detta sammanhanget hoppar jag över andra podcasts, men kan ändå rekommendera Emil Perssons Fördomspodden. Om någon skulle läsa detta och har förslag på andra sportpoddar som jag borde ge en chans, skriv gärna en kommentar.

Offsides podcast
Börjar med min absoluta favorit, Johan Orrenius och Anders Bengtssons fotbollspodd. Jag verkligen älskar deras tonläge och humor. De är å enda sidan lite smånördiga kring fotbollen, men kan å andra sidan också ta ett utifrånperspektiv och kommentera fotbollsvärldens avigsidor. Jag gillar också samspelet mellan podcast och magasin. Detta är en podd som jag även kan gå tillbaka till och lyssna på gamla avsnitt igen.

Tutto Balutto
Den största sportpodden i Sverige vad jag förstår. Wilbacher och Gusten är oerhört pålästa och kunniga och detta är utan tvekan den mest nördiga fotbollspodden. De har också en god förmåga att ta in intressanta gäster och få samtalet att bli nytt och fräscht, även med gäster man har hört i andra sammanhang tidigare. Jag lägger dock in en liten brasklapp för den grabbiga och ibland exkluderande tonen. Jag utgår från att den funkar för målgruppen, men ibland känner jag att man tar supporterperspektivet för långt. Men självklart bra lyssning.

Olof Lundhs podcast
Den ledande intervjupodden om fotboll. Olof Lundh är fantastiskt duktig och han har satt ett format som andra försöker kopiera. Dock....han har hållit på i många år nu och det är väldigt tydligt att det börjar ta slut på intressanta fotbollsnamn. Nu på slutet har jag t o m hoppat över vissa avsnitt då jag helt enkelt inte är intresserad av en blåvit-sponsor eller en dito supporterprofil. Men jag kan dock rekommendera att gå tillbaka och lyssna på gamla program. Om gästen är intressant blir podden väldigt bra.

Tilläggstid
En lite annorlunda podd, som snarare skulle kallas newscast. 15 minuters fotboll varje dag, så mer nyhetsfokuserad än de andra. För mig personligen är detta en perfekt start på dagen, som ersättning till morgontidningens sportsidor. Gillar dessutom Ekwalls och Anderssons tonläge.

Pådden med Ekwall och Olsson
Här har vi en podd som varit med väldigt länge. Jag är kluven och har många gånger varit på väg att sluta prenumerera på den. Jag gillar Ekwall, och har alltid gjort så, men jag har mer och mer svårt för Mats Olsson tyvärr. En gång i tiden var han fräsch och nyskapande, med sitt utifrånperspektiv och sin bakgrund i musikjournalistiken snarare än inifrån sportvärlden. Men då hade han en nyfikenhet som han saknar idag. Nu känns han tyvärr lite väl oinitierad och gammal. Men jag ger inte upp. Den är fortfarande lite småkul.

Holmgren möter
Ännu en podd som jag är kluven inför. Jag tycker att Niklas Holmgren är jobbig att lyssna på. Han är alltid överdrivet entusiastisk och det blir bara för mycket. Men, här funkar det trots allt, eftersom han låter gästen tala. Denna skiljer sig från andra intervjupoddar i det att han går igenom gästens liv i kronologisk ordning och ger storyn rejält med tid. Det kräver givetvis att gästen är intressant, man får se till att hoppa över alla hockeyspelare, men om så är fallet blir intervjun riktigt bra.

Sporthuset
En podd med ett antal superproffs, som Tommy Åström och Lasse Granqvist. Min enda kritik är att det blir lite opersonligt. Känns väldigt mycket som Sveriges Radio. Snyggt, proffsigt och lite tråkigt. En podd jag lyssnar på om jag inte har något annat, men det kan också hända att jag raderar några avsnitt olyssnade då och då.

Tre-fem-två och Aftonbladets allsvenska podd
Här klumpar jag ihop två poddar som är väldigt lika varandra. De två kvällstidningarna har varsin podd med fokus på allsvenskan och svensk fotboll. Jag lyssnade på dem regelbundet under förra allsvenska säsongen och lär säkert göra detsamma även i år. De saknar den humor och personlighet som de allra bästa poddarna har, men ger en bra överblick över allsvenskan.

Barometerns KFF-podd
Om de ovanstående poddarna är som SR är detta som närradions amatörafton. Programledarna är skrivande journalister på en lokaltidning och det märks väldigt tydligt. Samtidigt, de är givetvis oerhört insatta i vad som händer inom och runt omkring KFF, så jag har gärna överseende med den taffliga kvaliteten för att få det senaste kring laget.

Har jag missat något? Nu har jag kanske inte riktigt tid att lägga till ytterligare till min veckolyssning, men tar gärna emot tips.

Så jävla sorgligt!

Är ingen stor anhängare av AIK. Men det finns spelare jag ändå alltid respekterat. Som Tjerna. Eller Backman. Eller Ivan Turina.

Ska inte låtsas att jag hade några större kunskaper om honom som person. Men för mig var han allsvenskans kanske bästa målvakt. Och han gav ett oerhört sympatiskt intryck.

En dag som denna lägger man klubbsympatierna åt sidan och delar AIKs sorg. Fan vad orättvist det känns.

Har sett Rydström, Nenad, Måns och Paulus uttala sig, framförallt via twitter. Helt rätt att både kaptenen och vicekaptenen uttrycker sitt medlidande. Men tycker faktiskt att KFF officiellt borde göra något liknande. Har sett det från klubbar som MFF, IFK, ÖIS, Gefle, Falkenberg, Djurgården, Hammarby, m fl. Tycker nog att någon skulle kunna skriva ett par rader på hemsidan. Framförallt med tanke på att man just idag lade upp texten om den nästa hemmamatchen mot just AIK. Anders eller Svante, detta är en uppgift för er!!

Förresten, gör en google-sökning på vilken klubb som helst så har de en text om Turina. Testade med Halmstad, Öster, ÖSK, Sundsvall, Häcken, Mjällby, Syrianska..... Alla har uttryckt sitt medlidande. Kanske har KFF gjort det direkt till AIK, men det känns lite unket att man inte skriver någonting på hemsidan.

Minns när Anna Lindh mördades. Jag var ingen fan av henne eller socialdemokraternas politik, men attacken mot henne tog mig hårt. Den morgonen var jag på möte i Danmark och hörde nyheten att hon avlidit i bilen på väg tillbaka till kontoret i Helsingborg. Jag minns fortfarande att när jag kom till kontoret fann jag ett meddelande från våra kollegor i Finland, som uttryckte sitt medlidande. Givetvis hade detta inget med oss som personer att göra, men jag kände att det var en fantastiskt fin gest av den lokala VDn i Finland (vilket jag givetvis sade till henne redan dagen efter). En enkel gest som faktiskt betyder något.

Ett historiskt ögonblick

Det finns idrottsögonblick som alla minns och som definierar en epoks början eller slut. Det kan handla om Stenis, Borgs eller Wilanders genombrott i unga år. Det kan handla om att Sverige till slut lyckades bryta Sovjets dominans i bandy 1981 eller i hockey 1987. Det kan kanske också handla om två kvällar våren 2013 när den spanska dominansen inom europeisk fotboll bröts. Det började så smått med att Dortmund och Bayern vann klart hemma, men där de spanska giganterna ändå hade en långsökt chans att komma tillbaka. Det blev lite mer tydligt igår när Dortmund höll undan borta mot Real. Och sedan ikväll blev den spanska förnedringen totalt när världens bästa lag de senaste fem åren, ett lag fyllt med Europa- och Världsmästare samt världens bäste spelare, fick stryk med 7-0 över två matcher.

7-0!

Detta är den största utklassningen i historien i en CL-semifinal. Jag är övertygad om att vi kommer att se tillbaka på CL-säsongen 2012-2013 som den säsongen där den spanska dominansen bröts och den tyska påbörjades.

Bundesliga är kanske redan idag Europas bästa. Rankingmässigt trea efter Spanien och England, men så vitt jag förstår är de snart förbi England. Landslaget är dessutom i mina ögon favoriter inför Brasilien-VM. Hemmanationen är sämre än på mycket länge så Argentina är nog hemmakontinentens främsta hopp. Självklart vill Spanien fortfarande vara med och leka, liksom Italien, Brasilien och kanske Holland, men tyskarna måste ses som förstahandsfavoriter. Dessutom är ju alla stjärnorna unga (Götze, Kroos, Müller, Neuer, Ötzil m fl) eller på sin åldersmässiga topp (Schweini, Lahm m fl).

Ser fram emot CL-finalen nu. Men, mitt stora problem är att jag ska till Sverige på 40-årskalas den dagen. Hur lägger man fram förslaget till värdinnan att hon borde fixa storbildsskärm till festen?

BVB på väg mot final

BVB Dortmund gjorde en helt fantastisk match ikväll. 4-1 mot Real Madrid är bättre än jag kunde föreställa mig. Jag trodde visserligen att man skulle vinna, men att vi skulle stå inför en situation där Real skulle kunna gå vidare på en uddamålsseger hemma. Nu är det ett helt annat läge. Jag ser inte att Real har en chans att komma tillbaka. Fan vad gott!!

Som jag berättat tidigare så har jag inte sedan barnsben något favoritlag i Europa. Visst gillade jag Pool på åttiotalet och visst gillade jag alla lag Maradona spelade i, men egentligen hade jag inte något lag som stod mig nära. Så jag håller på KFF (och på en annan nivå KAIK) i Sverige och på spelare jag gillar (Ras, Vik, Ibra, m fl) utomlands. Men sedan var jag i Dortmund med brorsan, svågern och brorsans svåger för ett och ett halvt år sedan. Och jag blev nästan kär i BVB. Atmosfären, äktheten, spelskickligheten, Südtribüne. Allt var fantastiskt genuint, äkta och samtidigt världsklass. Så sedan dess är BVB mitt lag i världen. Och det är fantastiskt kul att de är på väg mot final i CL igen.

Bayern var t o m ännu bättre igår. Tyskarna dominerar totalt i Europa i år.

Undrar förresten om Lahm, Neuer, Müller och de andra tänker "4-0, det tappar man ju aldrig" inför returen. Jag minns en väldigt specifik match när de tappade just 4-0, och då behövde motståndarna inte mer än 30 minuter. Men å andra sidan finns inte Ras i motståndarlaget den här gången, så de kan vara ganska lugna.

En underskattad svensk stjärna

Som återinflyttad i Holland så börjar jag nu så smått återupptäcka holländsk klubbfotboll. Och det är en sak som är helt uppenbart. Ola Toivonen är en av de största, om inte den största, stjärnan i Eredivisie. Folk har i allmänhet blandade åsikter om honom, exempelvis är Ajax- och Feyenoord-fansen inte det minsta imponerade. Men han är en stor omslagspojke. Han förekommer överallt i reklam, oavsett om det handlar om ligan eller TV-bolagen så väljer de alltid Ola som frontfigur. Dessutom gör han ju ganska bra ifrån sig. Nu ikväll gjorde han ett viktigt mål igen när PSV tog ledningen sent i andra och slutligen besegrade Willem II borta. Trots hans skadefrånvaro tror jag att han snart kommer att falla för lockrop från större ligor och klubbar. En underskattad spelare som kan gå betydligt längre än så här.

Imorgon är det en tuff hemmapremiär mot ett Häcken som är svårt uppskrivna. Jag tror knappast att de kommer att kunna återupprepa fjolårets succé. Dels har de tappat sin bästa spelare och skyttekung, Majeed, men dessutom tror jag att de överpresterade förra året. Men hursomhelst så blir det tufft imorgon. Storförlusten i derbyt i premiären gör säkert att de kommer med viss revanschlusta till GFA. Mitt tips är 1-1 efter KFF-mål av Måns.

Ser att Rasmus gäng i CSKA gör ett ryck i den ryska ligan. Kul!! Vill verkligen se Ras i Champions League nästa år. Var kanske inte helt imponerad av hans klubbval men nu hoppas jag att han stannar minst över nästa säsong och får visa upp sig på de stora scenerna.

Nu hör BVB Dortmund till favoriterna i CL

Mina boys i Europa är Dortmund, vilket jag berättat om tidigare. Det hänger ihop med det faktum att jag varit där, på Westfalen stadion (eller Signal Iduna Arena, välj själv...) och sett den gula väggen. Jag har laddat upp på en bierstube under eftermiddagen och jag har sett den fantastiska fotbollskultur som finns där, mitt i Ruhrområdet.

Nu tror jag att Dortmund seglar upp bland favoriterna till CL-titeln. De är så fantastiskt bra, även om de tyvärr sladdar en hel del i ligan.

Vilka är Europas mest underhållande lag? Det första laget jag skulle peka ut är Ajax. Totalfotbollens hemvist. Inget lag spelar 4-3-3 lika självklart som dem. Dessutom skulle jag välja Dortmund. Fart, teknik och utpräglad offensiv taktik. Jag har svårt att se att några lag i Europa skulle vara mer underhållande än just Ajax och Dortmund. Matchen ikväll var riktigt bra, Och BVB är vidare, såklart.

Tror att alla grupperna ikväll är döda. PSG, Porto, Malaga, Milan, Dortmund, Real, Arsenal och Schalke är alla vidare. Sista omgången kommer bara att handla om att vinna grupperna. Man vill gärna undvika att möta t ex Barca eller Manchester United i åttondelen.

Skandalmålet på Parken

Sjakhtars första mål på Parken var sannerligen inte snyggt. Ett överlägset lag ska inte behöva ta till sådana metoder för att vinna mot ett danskt ängagäng. Däremot är det ganska tydligt på bilderna att det handlar om ett eget initativ av Adriano snarare än ett planerat trick av tränaren.

Fult så klart. Men samtidigt känner jag att det finns en poäng i att ta elitfotbollens sista oskuld. I en överkommersialiserad värld, där varje mål är värt så oerhört mycket värt både för klubbarna och de enskilda spelarna, kan man egentligen inte kräva att de ska följa några oskrivna regler. Om man spelar ut bollen så kan man inte kräva att få den tillbaka. Om (som i det här fallet) domaren dömer nedsläpp så får man acceptera att spelet är vid liv så snart bollen släpps. Problemet hittills har varit att det har varit ok att maska och spela ut bollen och alltid få den tillbaka. Jag tycker faktiskt att det finns något positivt i Adrianos usla beteende. Nästa gång kanske man undviker att spela ut bollen, eftersom man inte är säker på att man kommer få den tillbaka. Och som i det här fallet, varför ska ett lag som har bollen på offensiv planhalva helt plötsligt få börja om från målvakten? Varför passar man inte till spelaren i närheten av bollens ursprungliga position?

Generellt sett känns det som att alla oskrivna "gentlemens' agreement" regler gynnar den osportslige eller oärlige snarare än den ärlige. Jag har inget emot att hyckleriet upphör.

Nostalgi i kvadrat

Jag är född 1975. Det innebär att min ungdoms idrottsupplevelser är mellan 1984 och 1996. Ungefär. Jag upplevde Laban Arnessons svenska landslag under åttiotalet. Ett lag med fantastiska spelare som Hysén, Prytz, Strömberg m fl. Men de nådde aldrig ett internationellt mästerskap. Dessutom upplevde jag Krutov, Larionov, Makarov, Kasatonov, Fetisov och Tretiak. Historiens främsta hockeyuppställning.

Detta blev än mer verkligt för mig många år senare när jag jobbade i Moskva. En av mina kollegor, en kvinna i mitt team, hade en fantastisk hockeybakgrund, Hon var då en av mina närmaste kollegor och hon berättade för mig att hennes far hade spelat tillsammans med Fetisov i CSKA. Irinas far hade tydligen inte nått hela vägen, men Ira hade träffat denna fantastiska hjälte, världens genom tidernas bästa back, flera gånger. Även om jag inte är en hockeyfan så diskuterade jag rysk hockey med min vän Irina många gånger under min tid i Moskva. De har tydligen fortfarande kontakt. Och jag är så oerhört imponerad....

Orsaken att jag börjar funderar i dessa banor är att jag nyss fastnade framför SVTs fantastiska VM-krönika från 1994. En av SVTs bästa produktioner genom tiderna. De är mina hjältar, men inte på samma sätt som hjältarna på åttiotalet. Spelare som Jeppe Blomkvist eller Henke Larsson var ju ungefär i min ålder och därför inte idoler på samma sätt som vissa andra.

Ett lag som innehåller Maradona, Caniggia och Batistuta är alltid mina favoriter. I efterhand är det kul att se detta lag som tyvärr inte nådde tillräckligt långt i VM 1994.

En briljant text om fotboll och politik i en annan del av världen

Fotbollssveriges främste historieberättare, Erik Niva, har gjort det igen. Här har vi en fantastisk text om fotboll och politik i Abu Dhabi, om Manchester City och om Roberto Mancini. En text som hjälper till att förstå lite mer om fenomen som City, Chelsea, PSG eller Anzji.

Briljant var ordet!!

Mål av Rasmus i derbyt

Snygg frispark av Rasmus Elm idag i Moskvaderbyt. Har inte sett honom i CSKA, men eftersom han uppenbarligen får ta både frisparkar och straffar så verkar han ha tagit en ganska stor roll i laget. Riktigt kul!!



Dessutom gjorde Wernbloom tydligen också mål i matchen. Kul med landslagsspelare som levererar i sina klubblag.

Fotboll vs ishockey, för femtioelfte gången

En diskussion som återkommer med jämna mellanrum är den om fotboll vs hockey, vilken idrott som är roligast, intressantast o s v. Nu har även Pelle Mårts blandat sig in i debatten och jag tänkte därför, i punktform, lista varför jag som en gång följde såväl Tre Kronor som Elitserien numera funderar på att byta kanal varje gång det blir hockey på Sportnytt.

* Tre Kronor är ett evigt januariläger.
Där fotbollslandslaget alltid innehåller de bästa spelarna så känns det som att ishockeylandslaget alltid består av doldisar och tredje rangens spelare. Den självklara orsaken till detta är att stjärnorna spelar i NHL, men konsekvensen är att Tre Kronor permanent, förutom till OS, har samma dragningskraft som fotbollens januariläger. Om fotbollslandslaget på samma sätt som Tre Kronor hade fått nöja sig med dem som spelar på hemmaplan hade intresset också påverkats. I januari 2012 spelade t ex Erdin Demir, Markus Holgersson, Erik Friberg och Emil Salomonsson "A-landslagsfotboll" för Sverige. Motsvarande situation lever hockeyn med under varje landslagssamling.

* Alldeles för många betydelselösa matcher.
Elitserien i ishockey löper över 55 omgångar och har som enda syfte att få bort 4 av 12 lag. Sedan börjar säsongen på riktigt i samband med slutspelet. Detta är fan inte ok. Jag kan inte förstå hur någon orkar ta sig till arenan för en februarimatch mellan två lag som redan är klara för slutspel.

* VM varje år är alldeles för ofta.
Givetvis ligger det ekonomiska orsaker bakom detta, men när man spelar ett VM varje år så tappar pokalen i värde. Vem vann 2012? Fan vet. 2011? 2010? 1996? Där fotbollsmästerskapen skapar myter och bra historier så känns hockeymästerskapen bara, tja, grå.

* Hockeysnacket känns bara korkat. 
Här vet jag inte om det är journalistikens fel eller om det handlar om utövare och ledare. Men där fotbollssnacket handlar om spelsystem, löpvägar och taktik så låter hockeyfolket mest som arga unga testosteronfyllda män. Det är viss skillnad mellan t ex Lars Lagerbäck och Niklas Wikegård om man säger så. Erik Hamren är däremot mer som en hockeycoach i sitt prat om 'shining'. Jag är inte övertygad om att det är det jag vill ha.

* Hockeyvärlden är alldeles för liten.
Det största som har hänt för att hockeyvärlden ska växa var när Tjeckoslovakien delades och vi fick ytterligare ett land som kan vara med och slåss där uppe. Likaså splittrades Sovjetunionen och vi fick ett par länder till strax under de sju bästa. Men i övrigt? Inte mycket har hänt. Visst har Schweiz tagit några steg framåt det senaste decenniet och visst finns det spelare i NHL från obskyra länder som Norge, Frankrike eller Tyskland, men i allt väsentligt så är hockeyvärlden lika liten idag som för tjugo år sedan. Och detta samtidigt som fotbollen blivit än mer global.

* Hockeyn innehåller inga bra historier. 
Just eftersom hockeyvärlden är så liten så finns det inga riktigt bra historier och hockeyn säger inte så speciellt mycket om vår samtid. Fotbollen däremot, i många fall förmedlade av Erik Niva, innehåller enormt många historier. Det kan handla så olika saker som globaliseringen, inrikespolitik, krig och fred, EU, individuella livsöden eller fattigdom. Kanske finns historierna i hockeyn också, men i så fall saknas någon som vill berätta dem.

* De internationella klubblagsturneringarna har misslyckats totalt
Där UEFA har lyckats fantastiskt bra med Champions League (och i viss mån Europa League) har ishockeyn inte kommit någonstans. Därmed förblir hockeyn en lokal nationell sport förutom då när januariturneslandslagen möts i meningslösa turneringar som Karjala Cup, Sweden Hockey Games eller VM. Fotbollen har Chelsea mot Barcelona mot Bayern mot Milan mot Bate Borisov. Hockeyn har ingenting liknande.

* Hockeyn gör busen till hjälte
Att spelare som Andreas Jämtin och Per Ledin stjäl rubriker och att varje elitserieomgång handlar om utspel mot motståndare eller domare, bråk eller skador hjälper heller inte. Detta förstärker bara min bild av att hockeyn är en sport för arga unga män.

Det finns säkert fler anledningar, men tillsammans gör dessa att hockeyn för mig blivit ointressant. Naturligtvis handlar det också i mitt fall om att jag vuxit upp med fotbollen i blodet i en fotbollsstad, medan Kalmars hockeylag alltid harvat i de lägsta divisionerna. Men jag tror inte att jag är ensam om att känna så här. Jag tycker faktiskt att hockeyn får oförtjänt mycket uppmärksamhet i media, men givetvis är hockeyintresset stort i stugorna. Det finns också saker som hockeyn gör bättre än fotbollen. Arenafrågan är en sak som hockeyn tog på allvar långt före fotbollen i Sverige och med detta har också kommit en högre grad av professionalism i det mesta man gör. Men det väger inte upp allt det andra som känns så oerhört mycket viktigare.

Inte säker på att mitt inlägg bidrar med något nytt i debatten utan jag är ganska säker på att den kommer att fortsätta länge till. Vilket också är lite kul såklart, men jag vet inte om jag har hört några starka argument från hockeyfolket. Så min öppna fråga är: Varför ska man engagera sig i ishockeyn?

Bollspelsföreningen levererar!!

Hur skaffar man sig egentligen ett favoritlag?

Mitt första favoritlag var Kalmar AIK. Klubben. Farfar jobbade ideellt i Klubben under alla matchdagar och jag gick på alla hemmamatcher tillsammans med min pappa och farbror, och ofta åt vi sedan middag hemma hos farmor och farfar. Detta var under en tid då Klubben spelade i andradivisionen och då och då faktiskt aspirerade på en allsvensk plats. Those were the days. Klubben spelar idag i fyran, ganska långt ifrån eliten.

Efter Klubben så började jag snart följa Kalmar FF. Eller, detta hände egentligen på allvar först sedan Kalmar AIK börjat sin resa neråt och det inte längre fanns någon konkurrens mellan mina sympatier i eliten (KFF) och i gärdsgårdsserierna (KAIK). Men samtidigt minns jag också hur jag satt i gräset bakom målet i SM-semin mot ÖIS 1985 och hur jag stod i klacken när KFF var nere i seriesystemet 1987, men samtidigt vann cupen. Jag minns speciellt en match mot Hammarby (kan det ha varit semin?). Så jag tror att under de åren hade jag nog dubbla sympatier.

Sedan fanns ju tipsextra på den tiden. Trots Heysel 1985 så blev Liverpool tidigt mitt favoritlag. Men egentligen var detta mer av en ceremoni, att se tipsextra tillsammans med pappa och en 16-raders stryktipskupong, mer än att Pool egentligen var ett favoritlag på riktigt. Jag har egentligen alltid älskat svensk fotboll mer än internationell. Och faktiskt så har jag följt italiensk fotboll mer än engelsk, även om man idag måste erkänna att italiensk fotboll är totalt under isen och väldigt ointressant. Men fortfarande idag är Pool mina boys i PL.

Dessa är givetvis de mest naturliga sätten att skaffa sig ett favoritlag. Ibland kommer det med blodet och familjen, ibland handlar det om att man växer upp i en stad som har ett framgångsrikt lag. Och ibland är det helt enkelt tipsextras fel. Men ibland kan det också handla om att man åker på en fotbollsresa som 36-åring och totalt fascineras av ett nytt lag. Detta hände för mig förra året. Jag åkte till Dortmund tillsammans med min bror, svåger och brorsans svåger, och vi var på plats på ett fullsatt Signal Iduna Arena (80.000+ åskådare) för en match mot Kaiserslauten. Vi upplevde fanskulturen på plats innan, under och efter matchen. Vi såg Ballspielverein Borussia 09 Dortmund som där och då var ett av Europas hetaste lag. Och detta är nu mitt absoluta favoritlag i Europeisk toppfotboll.

Helt underbart att idag kunna få ett nytt favoritlag. Och helt underbart att se detta lag spela fantastisk fotboll och slå Real Madrid på hemmaplan och nu ha en autostrada till CLs slutspel. Och detta i Dödens Grupp. Jag kommer inte missa en enda av deras matcher framöver i årets CL. Ibra eller inte, detta är mina personliga favoriter till CL-bucklan.

Öster klart för Allsvenskan 2013

Grattis Lillebror!!

De hade svårt att knyta ihop säcken, trots att de varit totalt överlägsna i Superettan 2012, men efter Halmstads härdsmälta idag så blev till slut Öster klara för nästa års Allsvenskan.

Innan säsongen nämndes de knappast bland favoriterna men till slut var de nog mer överlägsna än något lag varit på många år. Ska bli kul att se hur de klarar sig i högsta divisionen nästa år.

Hoppas, hoppas att derbyt på GFA nästa år ligger på ett datum så att man kan ta sig dit. Det kommer att bli totalt slutsålt, d v s även på bortaläktaren den här gången. Den största matchen någonsin på GFA med andra ord. Jag vill vara där.

Jag har egentligen ingenting emot Öster. Jag är inte uppvuxen med Öster som den stora lokalkonkurrenten. Jag är uppvuxen med kampen Kalmar AIK-Kalmar FF, och på den tiden var Klubben mitt lag. Öster var egentligen bara en motståndare bland de andra. Men nu, till nästa år, är det fight igen. Kampen om Småland, som för övrigt måste vara ett av de bästa fotbollsdistrikten i Sverige, blir intressant att följa nästa år. Även om jag har svårt att tro att Öster skulle ha en chans att komma högre upp i tabellen än KFF.

På tal om vilka distrikt som är bäst i Sverige, här finns en intressant sammanställning. Småland är uppe i toppen tillsammans med Skåne och Göteborg. Stockholm är som förväntat fantastiskt uselt.

Brist på konsekvens

På samma sätt som Erik Hamrén har fått viss rättmätig kritik för sin brist på konsekvens i startelvan så kan man ha liknande synpunkter på Nanne Bergstrand. Inte så mycket när det gäller val av spelare längre, det var väldigt stökigt i mitten av säsongen men nu har han varit mer konsekvent på slutet, men däremot på valet av spelidé. Idag gick man in med en trebackslinje (eller är det inte egentligen en fembackslinje?) och det var virrigare än på länge. Tyvärr kommer båda Malmös mål idag p g a just denna otydlighet i de bakre leden, framförallt centralt. Man kan tycka att allsvenska spelare ska klara att skifta mellan olika spelsystem, men idag var det uppenbart att de kände sig obekväma. Och Malmö med sina snabba forwards var inte sena att dra nytta av det. Efter en halvtimme bytte man tillbaka till en rak fyrbackslinje, men det var så dags. Då stod det 0-2 på tavlan och det såg ganska kört ut.

Andra halvan av andra halvlek såg dock riktigt bra ut. Erik och Papa Diouf kom in och gjorde ett riktigt bra jobb. Även McDonald såg rätt ok ut bitvis idag. Bra att Erik är tillbaka och kul att han fick göra mål direkt. Rickard Norling utsåg honom till en av allsvenskans bästa huvudspelare i intervjun med C More efter matchen. Han har nog ganska rätt i det.

Trots en bra slutforcering där KFF med lite tur hade kunnat få med sig en pinne så var resultatet 2-1 till Malmö rättvist sett över 90 minuter.

Rasmus Elm gjorde mål idag för CSKA. På straff dessutom, vilket visar att han redan efter några månader i klubben har skaffat sig en tung roll i laget. Riktigt kul!!

Snart dags för Elfsborg att svara på Häckens och Malmös trepoängare i helgen. Upplösningen i allsvenskan 2012 är riktigt häftig.

Mina favoritspelare i motståndarlagen

Vissa spelare gillar man. Andra inte. Det gäller KFFs spelare men lika gärna motståndarna. Ibland handlar det om att man gillar en viss spelartyp. Jag är t ex generellt sett inte speciellt imponerad av Stefan Schwarz-typen. Även om detta är spelartyper som man alltid vill ha i sitt lag så är det inte spelartyper som jag har några starkare känslor till. Jag gillar hellre snabba, tekniska yttrar. Eller tekniska, offensiva centrala mittfältare.

Så givetvis har man sina favoriter i allsvenskan, även bland dem som inte bär röd tröja. Min absoluta personliga favorit är Jiloan Hamad i MFF. Jag tror och hoppas att han snart kommer att bära en gul-blå tröja av full storlek. En fantastisk spelare på alla sätt. Och dessutom en ledare. Idag kapten såväl i MFF som i U21-landslaget. Jiloan är för mig en av de riktigt stora allsvenska spelarna, och tyvärr lär vi snart tappa honom till större ligor.

Andra allsvenska favoriter för min del är Anders Svensson och Tobbe Hysen (givetvis, de är ju stora gul-blåa spelare) men även en del spelare på något lägre nivå, som Johan Larsson, Mattias Lindström, Niklas Hult eller Daniel Sobralense (ja, jag gillar honom fortfarande trots att han lämnade KFF).

Och sedan gillar jag verkligen Chippen, förvisso inte i allsvenskan men ändå en spelartyp som jag verkligen gillar. Snabb, teknisk, men också effektiv. Han skapar alltid farligheter och gör en hel del mål och assist. Dessutom är han numera helt ok defensivt, inte alls som när han kom fram för 8-10 år sedan.

Vilka spelare gillar jag då inte? Jag vill egentligen inte spy galla omkring mig, men det är klart att varken Nisse Johansson eller Andreas Augustsson hör till mina stora favoriter.........