Rasmus Elm och Champions League

Stark insats av KFF senast. Visserligen bara 1-0 och visserligen krävdes det ett magiskt konststycke av Rasmus Elm och Papa Diouf för att avgöra, men det kändes verkligen stabilt hela tiden. Och vid sidan om Rasmus fantastiskt passning och Papas kliniska avslut fanns det en hel del att glädja sig åt. Papa var genomgående väldigt aktiv och ständigt ett hot. Viktor Elm var en gigant i mittförsvaret och tillsammans med Agardius spelade de på väldigt hög nivå. Jag gillade även det jag såg av lillebror Hallberg. Totalt sett en habil insats och om vi får ser mer av detta så kommer KFF att slåss åtminstone i mitten och kanske t o m övre halvan i år. Det enda mörka molnet var att Rasmus var tvungen att utgå redan i första halvlek, med ännu en skadekänning.

Igår såg jag på en oerhört oväntad och spännande CL-kvartsfinal mellan Liverpool och City. Kanske skulle man ha valt den andra matchen i Rom istället, men den kändes ju död redan efter första matchen. Oerhört kul att se två överraskningar, om man nu kan kalla storklubbar som Liverpool och Roma överraskningar, se långt framme i CL. Jag har, som jag skrivit om tidigare, svårt att riktigt engagera mig i CL då det bara handlar om ett fåtal superklubbar som kan mäta sig. Detta livar upp helt klart. Nu kan det dock fortfarande bli så att Bayern och Real möts i en final, och då vore det som om ingenting hade hänt, men tills dess känns detta spännande.

Tillbaka till Rasmus Elm. Detta skulle ju varit hans scen. De största matcherna med de största lagen. Han är den svenska spelare sedan Zlatan slog igenom som haft den största potentialen. Han skulle varit där, som en Andrea Pirlos arvtagare. Men universum ville annorlunda. Han drabbades av sjukdomar och skador och kom aldrig upp på den nivån alla visste han kunde nå. Jag minns fortfarande TV4s inför-program innan U21-EM i Sverige 2009. Rasmus var den stora talangen. Jag minns att de skulle jonglera med båda fötterna och Lennartsson gissade att Rasmus skulle vara bäst med båda. Vilket han givetvis också var. På den tiden såg man en ny svensk mittfältsgeneral i landslaget, men det blev tyvärr aldrig så.

Vågar man säga "ännu"? Vi behöver centrala mittfältare i VM i Ryssland i sommar. Rasmus har dock tackat nej, och han känns svår att övertala, men kanske läge för någon från förbundet att slå en signal trots allt?