måndag 26 november 2012

Solklart bäst någonsin

Nu är det ingen tvekan. Zlatan är Sveriges bäste spelare genom tiderna. Oavsett hur man räknar, bortsett från de absoluta toppresultaten på mästerskapsnivå, så är Ibra bäst. Han har varit målskytt på toppnivå i många ligor, han har burit det svenska landslaget i flera år, han har på ett personligt plan levererat i landslaget både i kval- och mästerskapssammanhang och han har dessutom nominerats i all-star-truppen i senaste EM. Visst kan man prata om Nordahl, Hamrin, Henke, Gren, Liedholm, Brolin m fl, men Zlatan är etta.

Om man i stället pratar om vem som är "störst", i någon bemärkelse baserat på en kombination av sportsliga, kommersiella, mediala och samhälleliga perspektiv, så är Zlatan så oerhört fantastiskt långt före alla andra. I denna bemärkelse är han på nivå med t ex Astrid Lindgren, Ingemar Bergman, August Strindberg eller Lennart Hyland, d v s på den absoluta toppen när det gäller Sveriges mest inflytelserika personer vid sidan av politiker och kungligheter som åtnjuter inflytande baserat på sina formella roller. Björn Borg och Ingemar Stenmark är nog tvåa och trea i svensk idrottshistoria i just detta avseendet, men här är de långt, långt efter.

Under de senaste veckorna har Zlatan haft en match med fyra assists i Champions League, fyra mål för landslaget och nu i helgen två mål och två assists i Ligue 1. Och förutom detta allt annat, som givetvis guldbollen, Bragden i Berlin, skytteliga- och ligaledning i Frankrike. Den senaste månaden måste vara Zlatans bästa i karriären, och detta trots ett rött kort i ligan.

Bakom Zlatan så har Rasmus Elm fortsatt att göra mål i Ryssland. Nytt mål idag, återigen på straff. Just straffmål kan man diskutera en del kring. De är givetvis enkla mål och inte lika imponerande som någon som öser in spelmål. Men, å andra sidan, är det också ett tecken på att man är en stor och viktig spelare när man som nykomling, redan efter någon månad är förste straffskytt. Det visar att man har stort förtroende och en viktig spelare i laget. Rasmus får nu väldigt mycket beröm i Ryssland (själv följer jag dem även via Russia Today och Moscow Times, vilka var mina husorgan när jag bodde i Moskva), så det är inte bara svensk media som skriver upp honom.

Zlatan är givetvis den svenska spelare som gör störst avtryck i de europeiska ligorna. På nivån under känns det som att vi har Jonas Olsson, Rasmus Elm, Sebastian Larsson, Andreas Granqvist, Ola Toivonen och Johan Elmander (även om det är framförallt Olsson och Elm som skapar rubriker just nu). På nivån under har vi Kacianiklic, Antonsson, Lustig, Isaksson, Kim (notera att jag bedömer deras storhet i ligorna, Kim är givetvis en av våra tre-fyra bästa fotbollsspelare) m fl. Och kanske Sana. Men det märkliga är att svensk media verkar tro att framförallt Sana gjort supersuccé. Så är inte riktigt fallet. Han gjorde väldigt bra ifrån sig i början, när han var uppe i tempo efter att ha spelat en svensk vår och sommarsäsong, men har de senaste månaderna först och främst varit inhoppare. Men ändå ett klart steg framåt mot att sitta på Blåvitts bänk.

Hursomhelst, klart att vi har några spelare som gör det bra ute i Europa, men vi har nog sällan varit så beroende av en spelare som vi är just nu. Inte utan att man drar paralleller till svensk tennis som dog fullständigt när Robin Söderling blev sjuk.

onsdag 21 november 2012

Nu hör BVB Dortmund till favoriterna i CL

Mina boys i Europa är Dortmund, vilket jag berättat om tidigare. Det hänger ihop med det faktum att jag varit där, på Westfalen stadion (eller Signal Iduna Arena, välj själv...) och sett den gula väggen. Jag har laddat upp på en bierstube under eftermiddagen och jag har sett den fantastiska fotbollskultur som finns där, mitt i Ruhrområdet.

Nu tror jag att Dortmund seglar upp bland favoriterna till CL-titeln. De är så fantastiskt bra, även om de tyvärr sladdar en hel del i ligan.

Vilka är Europas mest underhållande lag? Det första laget jag skulle peka ut är Ajax. Totalfotbollens hemvist. Inget lag spelar 4-3-3 lika självklart som dem. Dessutom skulle jag välja Dortmund. Fart, teknik och utpräglad offensiv taktik. Jag har svårt att se att några lag i Europa skulle vara mer underhållande än just Ajax och Dortmund. Matchen ikväll var riktigt bra, Och BVB är vidare, såklart.

Tror att alla grupperna ikväll är döda. PSG, Porto, Malaga, Milan, Dortmund, Real, Arsenal och Schalke är alla vidare. Sista omgången kommer bara att handla om att vinna grupperna. Man vill gärna undvika att möta t ex Barca eller Manchester United i åttondelen.

Skandalmålet på Parken

Sjakhtars första mål på Parken var sannerligen inte snyggt. Ett överlägset lag ska inte behöva ta till sådana metoder för att vinna mot ett danskt ängagäng. Däremot är det ganska tydligt på bilderna att det handlar om ett eget initativ av Adriano snarare än ett planerat trick av tränaren.

Fult så klart. Men samtidigt känner jag att det finns en poäng i att ta elitfotbollens sista oskuld. I en överkommersialiserad värld, där varje mål är värt så oerhört mycket värt både för klubbarna och de enskilda spelarna, kan man egentligen inte kräva att de ska följa några oskrivna regler. Om man spelar ut bollen så kan man inte kräva att få den tillbaka. Om (som i det här fallet) domaren dömer nedsläpp så får man acceptera att spelet är vid liv så snart bollen släpps. Problemet hittills har varit att det har varit ok att maska och spela ut bollen och alltid få den tillbaka. Jag tycker faktiskt att det finns något positivt i Adrianos usla beteende. Nästa gång kanske man undviker att spela ut bollen, eftersom man inte är säker på att man kommer få den tillbaka. Och som i det här fallet, varför ska ett lag som har bollen på offensiv planhalva helt plötsligt få börja om från målvakten? Varför passar man inte till spelaren i närheten av bollens ursprungliga position?

Generellt sett känns det som att alla oskrivna "gentlemens' agreement" regler gynnar den osportslige eller oärlige snarare än den ärlige. Jag har inget emot att hyckleriet upphör.

söndag 18 november 2012

Nostalgi i kvadrat

Jag är född 1975. Det innebär att min ungdoms idrottsupplevelser är mellan 1984 och 1996. Ungefär. Jag upplevde Laban Arnessons svenska landslag under åttiotalet. Ett lag med fantastiska spelare som Hysén, Prytz, Strömberg m fl. Men de nådde aldrig ett internationellt mästerskap. Dessutom upplevde jag Krutov, Larionov, Makarov, Kasatonov, Fetisov och Tretiak. Historiens främsta hockeyuppställning.

Detta blev än mer verkligt för mig många år senare när jag jobbade i Moskva. En av mina kollegor, en kvinna i mitt team, hade en fantastisk hockeybakgrund, Hon var då en av mina närmaste kollegor och hon berättade för mig att hennes far hade spelat tillsammans med Fetisov i CSKA. Irinas far hade tydligen inte nått hela vägen, men Ira hade träffat denna fantastiska hjälte, världens genom tidernas bästa back, flera gånger. Även om jag inte är en hockeyfan så diskuterade jag rysk hockey med min vän Irina många gånger under min tid i Moskva. De har tydligen fortfarande kontakt. Och jag är så oerhört imponerad....

Orsaken att jag börjar funderar i dessa banor är att jag nyss fastnade framför SVTs fantastiska VM-krönika från 1994. En av SVTs bästa produktioner genom tiderna. De är mina hjältar, men inte på samma sätt som hjältarna på åttiotalet. Spelare som Jeppe Blomkvist eller Henke Larsson var ju ungefär i min ålder och därför inte idoler på samma sätt som vissa andra.

Ett lag som innehåller Maradona, Caniggia och Batistuta är alltid mina favoriter. I efterhand är det kul att se detta lag som tyvärr inte nådde tillräckligt långt i VM 1994.

fredag 16 november 2012

Några tankar om landslaget och media

Av någon anledning så har jag alltid fascinerats av sportjournalistiken och dess roll i dagens idrottsvärld. Och ingenstans är rollen tydligare än när det gäller världens största och mest påpassade sport. Jag vet inte varför ämnet intresserar mig, kanske har det med min professionella bakgrund inom marknad och kommunikation att göra, även om jag aldrig varit i närheten av journalistiken. Eller handlar det bara om ett en vilja att förstå vad som händer bakom rubrikerna. Jag följer slaviskt några av de bästa fotbollsjournalistbloggarna, framförallt då Ekwall, Lundh och Laul. Och givetvis Niva/Bank, som dock har en annorlunda vinkel på sin blogg och snarare beskriver fotbollen och samhället, mer än fotbollen och medierna.

De senaste veckorna har vi haft två intressanta händelser som visar på ett oerhört ansträngt och infekterat förhållande mellan landslaget och medierna.

Den första händelsen var efter Bragden i Berlin där Zlatan hävdade att alla journalisterna satt och var nöjda när Sverige låg under med 4-0. Dessutom hävdade han, mer eller mindre i samma veva (tror att detta var ett par dagar tidigare, på presskonferensen inför matchen) att 95% av det som skrivs om honom är lögn. Båda dessa uttalanden har kommenterats och argumenterats emot på bloggar, twitter och i tidningar, exempelvis här, här och här. Hela fotbollsjournalistkåren har stått på samma sida och därmed sågat Zlatans uttalande och direkt eller indirekt landslagets mediepolicy.

Den andra händelsen var Erik Hamréns smått bisarra intervju med Ekwall direkt efter segern mot England, där han inte gillade en fråga och brusade upp ganska oprovocerat. Se videon här nedanför:

Landslaget:%20Hamr%C3%A9n%20ilsknar%20till%20p%C3%A5%20Ekwall:%20Det%20%C3%A4r%20en%20laginsats

Detta är något som verkar engagera folk något enormt. Och vi får inte glömma en sak, det är spelarna och till viss del ledarna i landslaget som är hjältarna. Det är dem vi vill se och hylla, vilket också innebär att "folk" i sådana här frågor tar deras parti, nästan oavsett sakfrågan. Detta har vi sett gång på gång, trots att journalisterna med rätta hävdar att de möjliggör en insyn och närhet till stjärnorna. Men journalisterna är inte hjältarna. Det märks exempelvis i mängden av kommentarer på Ekwalls blogg efter just denna intervjun.

En grundregel inom kommunikation är att det är inte budskapet som är det viktiga utan hur det tas emot. Om vi pratar marknadskommunikation innebär det att ett varumärke bara existerar i huvudet på den potentiella konsumenten. Det är hans eller hennes upplevelser av ett varumärke som är det avgörande. Inte i sig om man har en bra reklamfilm eller inte. Konsumenten har tolkningsföreträde, vilket är självklart och det vore svårt att tänka sig något annorlunda. Detta gäller dessutom all annan kommunikation också. Om landslaget ser sig motarbetade av media så tycker jag att någon borde höja blicken och fråga sig varför det uppfattas så. Inte bara säga att de har fel. Uppenbarligen är det någonting i relationen, eller journalistiken, som upplevs oerhört negativt. Jag har svårt för den typen av argumentation där man väljer att säga emot utan att försöka förstå varför motparten har en avvikande åsikt. Om du förstår det så kan du, även om du inte håller med i sak, bättre argumentera för din ståndpunkt. Jag har dock inte sett något resonemang i den här frågan där någon har ansträngt sig tillräckligt för att förstå varför landslaget har taggarna utåt.

Eller så kan man konstatera att man har olika roller, och det är inte medias uppgift att vara älskade av dem man ska rapportera om. Det är helt ok, men då är det också lite märkligt om man är kritisk till att landslaget är slutet.

Detta är en stor fråga och det som gör den väldigt komplicerad är att media sitter i en monopolsits när det gäller att föra ut sin sida av saken. Visst kan fotbollsspelare twittra, men på 140 tecken kan du knappast gå i klinch med en samlad journalistkår. Därför är det helt förståeligt att man hellre sluter sig och odlar en "vi mot dem" känsla i gruppen. De enda som kan ta initiativ till en förbättring är journalisterna. Men som sagt, fördelarna måste vägas emot eventuella risker i det kritiska och granskande förhållningssättet. En infekterad fråga minst sagt, men också väldigt intressant att följa.

torsdag 15 november 2012

Hysénklass?

Zlatan får betyget 6 av 5 hos Fotbollskanalen.se ikväll. Jag kan inte protestera. Detta är troligen den främsta individuella insatsen någonsin i ett svenskt fotbollslandslag. Att göra fyra mål på England är riktigt stort. Nu är det Ibra, Messi och Cristiano. Alla andra är akterseglade.

Zlatans 4-2 är där uppe tillsammans med målen mot Ungern och Italien. Men för mig är målet mot Breda 2004 fortfarande det största. Minns ni det? Jag bodde i Holland på den tiden och såg målet på kvällsnyheterna. Ett av de snyggaste målen någonsin. Om ni inte minns det så kommer det här:



Hysén mot England 1988. Brolin mot Ryssland 1994. Och Springsteen på Ullevi 2012. Så vitt jag vet är det bara de som har fått sex getingar av fem möjliga i Expressen. Nu är Zlatan på den nivån, även om det är Fotbollskanalens betyg som jag refererar till här.

Här kommer förresten alla målen:



söndag 11 november 2012

En briljant text om fotboll och politik i en annan del av världen

Fotbollssveriges främste historieberättare, Erik Niva, har gjort det igen. Här har vi en fantastisk text om fotboll och politik i Abu Dhabi, om Manchester City och om Roberto Mancini. En text som hjälper till att förstå lite mer om fenomen som City, Chelsea, PSG eller Anzji.

Briljant var ordet!!

tisdag 6 november 2012

Mitt allsvenska tips 2012 - slutsummering

Elfsborg vann som sagt välförtjänt. Laget som varit favoriter de senaste åren slapp favoritskapet i år, mycket tack vare allt snack om Real Göteborg innan säsongen. Vet inte om det säger något om svårigheten att tippa denna Europas jämnaste liga?

Under de sista omgångarna försämrades mitt tips en aning av de sista placeringsförändringarna. Till slut gick det så här:

1. Elfsborg (-2)
2. Häcken (-5)
3. Malmö FF (+2)
4. AIK (-2)
5. Norrköping (-8)
6. Helsingborg (+1)
7. Göteborg (+5)
8. Åtvidaberg (-7)
9. Djurgården (-3)
10. Kalmar FF (+6)
11. Gefle (+1)
12. Mjällby (+1)
13. Syrianska (-3)
14. Sundsvall (0)
15. Örebro (+6)
16. Gais (+8)

Totalt blev det 60 "poäng". Inte bra!! Bättre lycka nästa år förhoppningsvis.

Jag tippade ju även en del bonustips, så här kommer även min utvärdering av dessa:

Skyttekung: Tobias Hysén
Underkänt! Tobbe hade sin sämsta säsong på många år och kom långt ner på listan.

Årets genombrott: Oscar Hiljemark
Klart godkänt! Visserligen var han ganska etablerar redan, men i år tog han nästa steg och etablerade sig som en av allsvenskans bästa spelare och en av nyckelspelarna i årets mästarlag.

Årets spelare: Tobias Hysén
Underkänt! Se ovan

Årets KFF-spelare: Nenad Djordjevic
Underkänt! Nenad skadade sig visserligen i början av säsongen men det har tagit väldigt lång tid att komma in i laget och han har inte känts så stabil som han borde. I stället tycker jag att det är en hård kamp mellan Dauda och Paulus om årets titel.

Årets flopp 1: AIK
Underkänt! Innan sommaruppehållet var AIK visserligen trista och intetsägande, men de samlade ändå ihop sina poäng. Efter några sommarförvärv så blev AIK faktiskt ganska intressanta och slutade på en stark fjärdeplats.

Årets flopp 2: Sebastian Andersson
Godkänt! Då och då har det sett ganska bra ut, men allt för ofta har Sebastian sett rädd ut och varit obekväm med bollen. Han har inte lyckats etablera sig i startelvan och det verkar som att han inte mått bra av att åka ut och in i laget. Hoppas att en vinterträning till med KFF ger honom den tryggheten han behöver inför 2013.

Första tränare att få sparken: Andreas Alm
Underkänt! Alm sitter säkert efter en bra säsong och med en lovande trupp inför 2013.

Även när det gäller bonustipsen så var med andra ord inte 2012 mitt år som tippare...

söndag 4 november 2012

Världens vackraste begravningslåt?

Dags för ett inlägg som inte har att göra i en fotbollsblogg. Om det inte vore så att jag sagt att jag också kommer att skriva om annat som intresserar mig. Det kan vara samhälle och politik. Eller kan det vara TV och musik. Som idag till exempel.

Så Mycket Bättre är ett av de bästa programmen på svensk television. Tillsammans med Mästarnas Mästare och På Spåret är detta det bästa vi har. Och det är jävligt bra!

I år har jag dock varit skeptisk. Tidigare år har styrkan varit kombinationen av breda folkliga artister (Ledin, Lena PH, Lill-Babs, E-Type, Sandelin) och unga talanger som inte ännu funnit sin plats i folkhemmet (September, Laleh). I år har det känts som att Uggla är den enda breda artisten och att vi har mest föredettingar (Pugh, Olle Ljungström, Sylvia Vrethammar) och unga, men inte riktigt breda artister (Miss Li, Maja Ivarsson, Darin). Lite profillöst med andra ord.

Men, så får man en käftsmäll som igår. Olle Ljungström är en gammal favorit (den enda i årets uppställning som finns i min skivsamling). Men han är smal. Och en föredetting. Och inte direkt en publikmagnet. Men så får vi se Magnus Uggla, denna Svensson-trubadur, sjunga en helt fantastisk version av Jag och Min Far.

Igår såg vi ett fantastiskt ögonblick i svensk modern musikhistoria. På samma sätt som Ulf Lundell och Cecilia Wennersten skrivit två fantastiska bröllopssånger i Kärleken Förde Oss Samman respektive Det Vackraste, så har Uggla här framfört en sång som kommer att förekomma på tusentals begravningar framöver. Vi kommer att höra denna sången i många, många år framöver. Tack vare en av landets främsta kompositörer och en rocktrubadur som valde att överraska oss alla med ett djup vi inte sett tidigare. Fantastiskt!!!

Jag grät. Och tänkte på min far som gick bort för fyra år sedan. Och så grät jag lite till.

Magnus Uggla. Detta trodde jag verkligen inte.

Bedrövlig avslutning på en usel säsong

Storstryk i Södertälje idag. Tanken var att jag skulle vara på plats men i efterhand är jag glad att jag inte kom iväg. Dagens match har jag inte sett, så den lämnar vi bakom oss.

Nu ska man inte dra för stora växlar av den allsvenska avslutningen. KFF har i praktiken inte haft mycket att spela för på länge. Nu blev det en tionde plats till slut, vilket jag tror är det sämsta resultatet sedan KFF gick upp i allsvenskan. Men ett eller ett par andra resultat i eftermiddags hade det blivit en sjundeplats, vilket hade sett något snyggare ut. Men totalt sett är säsongen knappast godkänd. Jag har inte lösningen, och tror knappast att man ska drabbas av panik och kicka Nanne och Svante eller rensa för mycket i truppen. Men magkänslan nu är att det finns stor risk att nästa år kommer att handla om att hålla sig kvar och att detta till och med kan bli en övermäktig uppgift. KFFs lägstanivå har i år varit bland de absolut sämsta i serien och när man nu riskerar att tappa en del av de främsta spelarna så ser inte jag vad man ska göra för att vända detta till nästa år. Men vi väntar väl några månader med de mer utförliga spekulationerna inför Allsvenskan 2013.

Sedan är det givetvis ett problem att man har haft så mycket skador under hela året. Exempelvis, eftersom Dauda skadades tidigt idag, så fick man i avslutningsmatchen klara sig utan säsongens tre bästa spelare, Dauda, Israelsson och Arajuuri. Det vore ungefär som om Häcken vore tvungna att spela utan Majeed, Ericsson och Makondele. Precis vad de gjorde då KFF vände och förstörde Häckens guldchanser för ett par omgångar sedan. Man måste se över om det är någonting man kan göra under försäsongsträningen för att förebygga detta till nästa säsong.

Hursomhelst, nu ska vi inte bara klaga. Tack KFF för ännu en allsvensk säsong. Det fanns en del höjdpunkter trots allt. Mina favoriter är hemmasegern mot Häcken i våras och även segern mot IFK Göteborg. Och givetvis Europaäventyret. Vi får ta med oss dessa minnena under de kommande fem månaderna innan det börjar om igen.

Slutligen, kul att Elfsborg vann guldet. De var så överlägsna i våras men riskerade att slarva bort det under sensommaren och tidig höst. Men mot slutet visade de återigen att de är Sveriges bästa lag 2012. Tyvärr har de väldigt många spelare som kan vara intressanta för utländska klubbar (Hiljemark, Hult, Johan Larsson, Claesson m fl) så de riskerar att bli sönderköpta i vinter.

Mål av Rasmus i derbyt

Snygg frispark av Rasmus Elm idag i Moskvaderbyt. Har inte sett honom i CSKA, men eftersom han uppenbarligen får ta både frisparkar och straffar så verkar han ha tagit en ganska stor roll i laget. Riktigt kul!!



Dessutom gjorde Wernbloom tydligen också mål i matchen. Kul med landslagsspelare som levererar i sina klubblag.

torsdag 1 november 2012

Otrolig avslutning av allsvenskan

Vi är i den tjugonionde omgången. Allt står på spel. Fyra lag har fortfarande chansen att knipa Lennart Johanssons pokal. Men vad händer? Elfsborg fixar tre pinnar medan alla de andra kryssar. Jag är helt övertygad om att Malmö hade slagit Örebro för två månader sedan, men idag handlar allt om nerver och psykologi. Och där var Elfsborg bättre än alla andra i afton.

Kul att Elfsborg sitter i förarsätet. De är trots allt landets bästa lag. Och dessutom skönt att AIK är borta. De är i sammanhanget ett mediokert lag som inte är förtjänta av guldet.

David Elm var gigantisk ikväll. Framförallt i första halvlek. Snälla, kom hem!!!

Anders Svensson är som vanligt bäst. Kul att han får avsluta (?) med ett guld. Anders lär spela en eller två säsonger ytterligare, men detta är kanske sista året han är allsvenskans bästa spelare. Hoppas att han hyllas på det sätt han är värd. En av landets bästa spelare de senaste tio åren