Fan vad det gnälls

Kalmar FF är ett bonnagäng. Det vet vi egentligen alla, och om man tittar tillbaka på KFFs historia så ser man ett lag som pendlat mellan högsta och näst högsta divisionen genom åren. Under både åttio- och nittiotalen var man dessutom nere och harvade i tredjedivisionen ett par år. Sedan hände något. Nanne Bergstrand kom tillbaka och lanserade sitt projekt. Ett projekt som byggde på en osannolikt lyckad kombination av en stomme av rutinerade spelare (Wastå, Tobinho, Rydström, Bagarn, Lasse), ett gäng lyckade brasseimporter (Santin, Fabio, Ari, Dede, Sobra) och tre unika bröder Elm. Och runt dessa ett gäng habila allsvenska fotbollsspelare i rätt ålder (Lantz, Larsson, Lindberg, Ingelsten). Detta var ett fantastiskt projekt som ledde till ett allsvenskt guld, ett cupguld, några bra prestationer i Europa och ytterligare ett antal bra säsonger i allsvenskan mellan 2005 och 2009.

Om man tittar på de spelare jag nämner här ovan så är det numera bara Rydström som är kvar i KFF. Alla andra är borta. De har lagt av, spelar utomlands, har flyttat till andra allsvenska konkurrenter (Elfsborg) eller har trappat ner.

Ändå verkar det som att många fortfarande tror att KFF ska vara ett topplag. Jag har aldrig varit med om att det gnällts så mycket som det gjort i år. KFF är idag ett mittenlag i allsvenskan. I morse var man sjua, nu efter förlusten mot Snoka är man nia. Oavsett var man hamnar till slut så är det mittens rike som gäller. På nittiotalet hade vi betraktat detta som fantastiskt. Att KFF, när man har en mellansäsong, kommer sjua, åtta, nia eller tia, är inte så dåligt. Det som framförallt irriterar mig är att allt just nu är negativt kring KFF. Man klagar på Nanne. På Svante. På Rydström. Och på allt annat. Dessutom är det så oerhört kontraproduktivt. Väldigt få har konstruktiva förslag men det gnälls lik förbannat.

KFF har gjort en hyfsad säsong. Inte mer. Men att man har kommit till den nivån där en hyfsad säsong innebär en mittenplats i allsvenskan är faktiskt fantastiskt. Åtminstone för oss som var med på den tiden då detta inte alls var en självklarhet.

Nu ska vi ta den här säsongen i mål. Jag hoppas fortfarande på en plats på den övre halvan, men det kräver tre pinnar i Södertälje på söndag. Jag kommer att vara där, som alltid när KFF spelar i 08-området. Och jag kommer att hylla snarare än såga. Hoppas att jag inte är ensam.

Mitt allsvenska tips 2012 - genomgång inför slutspurten

Så här med två omgångar kvar ser det ut som att det rimligtvis kommer att handla om MFF mot Elfsborg i toppen och att det kommer att stå mellan Sundsvall och Syrianska i kampen om att undvika kvalspel. I mittenskiktet är det många lag som inte har mycket att spela om, även om det är tätt och en hel del placeringsförändringar kan fortfarande ske.

Dags att börja summera säsongen, men vi väntar väl till efter nästa helg med en fullständig summering, men här kommer i alla fall en sista delrapportering av mitt allsvenska tips från i våras.

1. Malmö FF (0)
2. Elfsborg (-1)
3. Häcken (-4)
4. AIK (-2)
5. Helsingborg (0)
6. Norrköping (-7)
7. Kalmar FF (+3)
8. Djurgården (-4)
9. IFK Göteborg (+7)
10. Åtvidaberg (-5)
11. Mjällby (0)
12. Gefle (+2)
13. Syrianska (-3)
14. Sundsvall (0)
15. Örebro (+6)
16. Gais (+6)

I vanlig ordning är tipset uselt. Har gått bort mig totalt på framförallt Norrköping och Åtvidaberg, vilka presterat mycket bättre än jag trodde, samt Göteborg, Örebro och Gais, vilka underpresterat å det grövsta. Men just nu har jag faktiskt helt rätt på fyra lags placeringar, vilket gör att mitt "poängantal" just nu är 50. Klart bättre än de 64 poäng jag hade med åtta omgångar kvar. Kanske finns det ytterligare ett par poäng att kapa om resultaten i slutet går i rätt riktning.

För KFF däremot är sjundeplatsen numera bästa möjliga utdelning, eftersom Snoka vann mot Sundsvall senast. Vore kul om man kunde behålla platsen på den övre halvan. Men tror tyvärr att Norrköping blir en väldigt tuff utmaning imorgon.

Fotboll vs ishockey, för femtioelfte gången

En diskussion som återkommer med jämna mellanrum är den om fotboll vs hockey, vilken idrott som är roligast, intressantast o s v. Nu har även Pelle Mårts blandat sig in i debatten och jag tänkte därför, i punktform, lista varför jag som en gång följde såväl Tre Kronor som Elitserien numera funderar på att byta kanal varje gång det blir hockey på Sportnytt.

* Tre Kronor är ett evigt januariläger.
Där fotbollslandslaget alltid innehåller de bästa spelarna så känns det som att ishockeylandslaget alltid består av doldisar och tredje rangens spelare. Den självklara orsaken till detta är att stjärnorna spelar i NHL, men konsekvensen är att Tre Kronor permanent, förutom till OS, har samma dragningskraft som fotbollens januariläger. Om fotbollslandslaget på samma sätt som Tre Kronor hade fått nöja sig med dem som spelar på hemmaplan hade intresset också påverkats. I januari 2012 spelade t ex Erdin Demir, Markus Holgersson, Erik Friberg och Emil Salomonsson "A-landslagsfotboll" för Sverige. Motsvarande situation lever hockeyn med under varje landslagssamling.

* Alldeles för många betydelselösa matcher.
Elitserien i ishockey löper över 55 omgångar och har som enda syfte att få bort 4 av 12 lag. Sedan börjar säsongen på riktigt i samband med slutspelet. Detta är fan inte ok. Jag kan inte förstå hur någon orkar ta sig till arenan för en februarimatch mellan två lag som redan är klara för slutspel.

* VM varje år är alldeles för ofta.
Givetvis ligger det ekonomiska orsaker bakom detta, men när man spelar ett VM varje år så tappar pokalen i värde. Vem vann 2012? Fan vet. 2011? 2010? 1996? Där fotbollsmästerskapen skapar myter och bra historier så känns hockeymästerskapen bara, tja, grå.

* Hockeysnacket känns bara korkat. 
Här vet jag inte om det är journalistikens fel eller om det handlar om utövare och ledare. Men där fotbollssnacket handlar om spelsystem, löpvägar och taktik så låter hockeyfolket mest som arga unga testosteronfyllda män. Det är viss skillnad mellan t ex Lars Lagerbäck och Niklas Wikegård om man säger så. Erik Hamren är däremot mer som en hockeycoach i sitt prat om 'shining'. Jag är inte övertygad om att det är det jag vill ha.

* Hockeyvärlden är alldeles för liten.
Det största som har hänt för att hockeyvärlden ska växa var när Tjeckoslovakien delades och vi fick ytterligare ett land som kan vara med och slåss där uppe. Likaså splittrades Sovjetunionen och vi fick ett par länder till strax under de sju bästa. Men i övrigt? Inte mycket har hänt. Visst har Schweiz tagit några steg framåt det senaste decenniet och visst finns det spelare i NHL från obskyra länder som Norge, Frankrike eller Tyskland, men i allt väsentligt så är hockeyvärlden lika liten idag som för tjugo år sedan. Och detta samtidigt som fotbollen blivit än mer global.

* Hockeyn innehåller inga bra historier. 
Just eftersom hockeyvärlden är så liten så finns det inga riktigt bra historier och hockeyn säger inte så speciellt mycket om vår samtid. Fotbollen däremot, i många fall förmedlade av Erik Niva, innehåller enormt många historier. Det kan handla så olika saker som globaliseringen, inrikespolitik, krig och fred, EU, individuella livsöden eller fattigdom. Kanske finns historierna i hockeyn också, men i så fall saknas någon som vill berätta dem.

* De internationella klubblagsturneringarna har misslyckats totalt
Där UEFA har lyckats fantastiskt bra med Champions League (och i viss mån Europa League) har ishockeyn inte kommit någonstans. Därmed förblir hockeyn en lokal nationell sport förutom då när januariturneslandslagen möts i meningslösa turneringar som Karjala Cup, Sweden Hockey Games eller VM. Fotbollen har Chelsea mot Barcelona mot Bayern mot Milan mot Bate Borisov. Hockeyn har ingenting liknande.

* Hockeyn gör busen till hjälte
Att spelare som Andreas Jämtin och Per Ledin stjäl rubriker och att varje elitserieomgång handlar om utspel mot motståndare eller domare, bråk eller skador hjälper heller inte. Detta förstärker bara min bild av att hockeyn är en sport för arga unga män.

Det finns säkert fler anledningar, men tillsammans gör dessa att hockeyn för mig blivit ointressant. Naturligtvis handlar det också i mitt fall om att jag vuxit upp med fotbollen i blodet i en fotbollsstad, medan Kalmars hockeylag alltid harvat i de lägsta divisionerna. Men jag tror inte att jag är ensam om att känna så här. Jag tycker faktiskt att hockeyn får oförtjänt mycket uppmärksamhet i media, men givetvis är hockeyintresset stort i stugorna. Det finns också saker som hockeyn gör bättre än fotbollen. Arenafrågan är en sak som hockeyn tog på allvar långt före fotbollen i Sverige och med detta har också kommit en högre grad av professionalism i det mesta man gör. Men det väger inte upp allt det andra som känns så oerhört mycket viktigare.

Inte säker på att mitt inlägg bidrar med något nytt i debatten utan jag är ganska säker på att den kommer att fortsätta länge till. Vilket också är lite kul såklart, men jag vet inte om jag har hört några starka argument från hockeyfolket. Så min öppna fråga är: Varför ska man engagera sig i ishockeyn?

Bollspelsföreningen levererar!!

Hur skaffar man sig egentligen ett favoritlag?

Mitt första favoritlag var Kalmar AIK. Klubben. Farfar jobbade ideellt i Klubben under alla matchdagar och jag gick på alla hemmamatcher tillsammans med min pappa och farbror, och ofta åt vi sedan middag hemma hos farmor och farfar. Detta var under en tid då Klubben spelade i andradivisionen och då och då faktiskt aspirerade på en allsvensk plats. Those were the days. Klubben spelar idag i fyran, ganska långt ifrån eliten.

Efter Klubben så började jag snart följa Kalmar FF. Eller, detta hände egentligen på allvar först sedan Kalmar AIK börjat sin resa neråt och det inte längre fanns någon konkurrens mellan mina sympatier i eliten (KFF) och i gärdsgårdsserierna (KAIK). Men samtidigt minns jag också hur jag satt i gräset bakom målet i SM-semin mot ÖIS 1985 och hur jag stod i klacken när KFF var nere i seriesystemet 1987, men samtidigt vann cupen. Jag minns speciellt en match mot Hammarby (kan det ha varit semin?). Så jag tror att under de åren hade jag nog dubbla sympatier.

Sedan fanns ju tipsextra på den tiden. Trots Heysel 1985 så blev Liverpool tidigt mitt favoritlag. Men egentligen var detta mer av en ceremoni, att se tipsextra tillsammans med pappa och en 16-raders stryktipskupong, mer än att Pool egentligen var ett favoritlag på riktigt. Jag har egentligen alltid älskat svensk fotboll mer än internationell. Och faktiskt så har jag följt italiensk fotboll mer än engelsk, även om man idag måste erkänna att italiensk fotboll är totalt under isen och väldigt ointressant. Men fortfarande idag är Pool mina boys i PL.

Dessa är givetvis de mest naturliga sätten att skaffa sig ett favoritlag. Ibland kommer det med blodet och familjen, ibland handlar det om att man växer upp i en stad som har ett framgångsrikt lag. Och ibland är det helt enkelt tipsextras fel. Men ibland kan det också handla om att man åker på en fotbollsresa som 36-åring och totalt fascineras av ett nytt lag. Detta hände för mig förra året. Jag åkte till Dortmund tillsammans med min bror, svåger och brorsans svåger, och vi var på plats på ett fullsatt Signal Iduna Arena (80.000+ åskådare) för en match mot Kaiserslauten. Vi upplevde fanskulturen på plats innan, under och efter matchen. Vi såg Ballspielverein Borussia 09 Dortmund som där och då var ett av Europas hetaste lag. Och detta är nu mitt absoluta favoritlag i Europeisk toppfotboll.

Helt underbart att idag kunna få ett nytt favoritlag. Och helt underbart att se detta lag spela fantastisk fotboll och slå Real Madrid på hemmaplan och nu ha en autostrada till CLs slutspel. Och detta i Dödens Grupp. Jag kommer inte missa en enda av deras matcher framöver i årets CL. Ibra eller inte, detta är mina personliga favoriter till CL-bucklan.

Öster klart för Allsvenskan 2013

Grattis Lillebror!!

De hade svårt att knyta ihop säcken, trots att de varit totalt överlägsna i Superettan 2012, men efter Halmstads härdsmälta idag så blev till slut Öster klara för nästa års Allsvenskan.

Innan säsongen nämndes de knappast bland favoriterna men till slut var de nog mer överlägsna än något lag varit på många år. Ska bli kul att se hur de klarar sig i högsta divisionen nästa år.

Hoppas, hoppas att derbyt på GFA nästa år ligger på ett datum så att man kan ta sig dit. Det kommer att bli totalt slutsålt, d v s även på bortaläktaren den här gången. Den största matchen någonsin på GFA med andra ord. Jag vill vara där.

Jag har egentligen ingenting emot Öster. Jag är inte uppvuxen med Öster som den stora lokalkonkurrenten. Jag är uppvuxen med kampen Kalmar AIK-Kalmar FF, och på den tiden var Klubben mitt lag. Öster var egentligen bara en motståndare bland de andra. Men nu, till nästa år, är det fight igen. Kampen om Småland, som för övrigt måste vara ett av de bästa fotbollsdistrikten i Sverige, blir intressant att följa nästa år. Även om jag har svårt att tro att Öster skulle ha en chans att komma högre upp i tabellen än KFF.

På tal om vilka distrikt som är bäst i Sverige, här finns en intressant sammanställning. Småland är uppe i toppen tillsammans med Skåne och Göteborg. Stockholm är som förväntat fantastiskt uselt.

Brist på konsekvens

På samma sätt som Erik Hamrén har fått viss rättmätig kritik för sin brist på konsekvens i startelvan så kan man ha liknande synpunkter på Nanne Bergstrand. Inte så mycket när det gäller val av spelare längre, det var väldigt stökigt i mitten av säsongen men nu har han varit mer konsekvent på slutet, men däremot på valet av spelidé. Idag gick man in med en trebackslinje (eller är det inte egentligen en fembackslinje?) och det var virrigare än på länge. Tyvärr kommer båda Malmös mål idag p g a just denna otydlighet i de bakre leden, framförallt centralt. Man kan tycka att allsvenska spelare ska klara att skifta mellan olika spelsystem, men idag var det uppenbart att de kände sig obekväma. Och Malmö med sina snabba forwards var inte sena att dra nytta av det. Efter en halvtimme bytte man tillbaka till en rak fyrbackslinje, men det var så dags. Då stod det 0-2 på tavlan och det såg ganska kört ut.

Andra halvan av andra halvlek såg dock riktigt bra ut. Erik och Papa Diouf kom in och gjorde ett riktigt bra jobb. Även McDonald såg rätt ok ut bitvis idag. Bra att Erik är tillbaka och kul att han fick göra mål direkt. Rickard Norling utsåg honom till en av allsvenskans bästa huvudspelare i intervjun med C More efter matchen. Han har nog ganska rätt i det.

Trots en bra slutforcering där KFF med lite tur hade kunnat få med sig en pinne så var resultatet 2-1 till Malmö rättvist sett över 90 minuter.

Rasmus Elm gjorde mål idag för CSKA. På straff dessutom, vilket visar att han redan efter några månader i klubben har skaffat sig en tung roll i laget. Riktigt kul!!

Snart dags för Elfsborg att svara på Häckens och Malmös trepoängare i helgen. Upplösningen i allsvenskan 2012 är riktigt häftig.

Bragden i Berlin, dagen efter

Alla tidningar och sportsajter är givetvis fyllda av kommentarer av gårdagens bragdmatch. Allt är kanske redan sagt, men tänkte ändå ge mig på min egen personliga betraktelse av gårdagen.

Först, i all yra, får vi inte glömma det faktum att spelmässigt var gårdagen oroande snarare än positiv. Tyskarna körde över oss fullständigt så länge de trodde att de behövde göra det. Att vi lyckades vända är en kombination av svensk positiv energi, lite flyt och tyskarnas genomklappning. Men vi får inte glömma att utan den tredje komponenten hade det aldrig gått att göra fyra mål på en halvlek på Tyskland i Berlin.

Men, om vi väljer att ignorera detta så kan vi konstatera att den sista halvtimmen troligen är den enskilt största insatsen ett svenskt fotbollslag någonsin gjort. Visst har vi sett fantastiska matcher under de mästerskap där vi tagit medaljer (OS 1948, VM 1950, 1958 och 1994 och EM 1992). Och visst har vi sett enskilda fantastiska insatser i kvalsammanhang (exempelvis mot England inför VM 1990, mot Holland i höstas eller mot Spanien för några år sedan) och en del fantastiska insatser på klubbnivå (Malmö FF 1979 och IFK Göteborg vid ett antal tillfällen under åttio- och nittiotalet). Men ingenting, absolut ingenting, är en större enskild prestation än att under 30 minuter hämta upp 0-4 till 4-4 borta mot Tyskland i Berlin i en viktig VM-kvalmatch mellan gruppens på pappret två främsta lag. Detta slår allt. Som enskild match betraktat. 

Hamren har med rätta fått kritik för sin laguttagning och det är uppenbart att hans strategi att utgå från dagsform och matchens förväntade karaktär har skapat otrygghet i laget. Alla vet att ett misstag kan göra att man är av med sin plats till nästa match, och detta bygger knappast ett starkare lag. Sedan får jag erkänna att det egentligen bara är en plats i startelvan som jag anser var riktigt fel. Kim borde ha startat i stället för Wernbloom och jag kan aldrig förstå varför man lämnar landets troligen näst bästa fotbollsspelare utanför startelvan. Personligen hade jag dessutom valt Svensson i mitten, Elm på kanten och Holmen på bänken, men detta är ju verkligen ett mindre kontroversiellt och även fullt förståeligt val. 

Nu tror jag faktiskt att vi har sett Anders Svenssons sista match som startspelare i landslaget. Nästa samling är i vår, när de allsvenska spelarna inte ännu är uppe i matchtempo och han rimligtvis kommer att ha svårt att konkurrera (även om hans konkurrenter alla spelar i Moskva, men där har man nyligen bytt från vår-höst till höst-vår). Anders Svensson är troligen vår bästa defensiva mittfältare, men Sverige bör ha ambitionen att vara spelförande i varje match, fram till den sista matchen mot Tyskland hemma nästa höst. Men då är Anders ett år äldre och Hamren har haft ett år till att spela in det framtida mittfältsparet (läs Kim och Ras). Så jag tror knappast att Anders helt plötsligt kommer att ta en startplats. 

Å andra sidan, med Hamrens brist på kontinuitet vet man inte vad som händer....

Om Anders Svensson är på väg ut så hoppas jag att han kommer att hyllas framöver. Han har varit fantastisk i många år. Och han borde, och kunde, ha haft en betydligt mer framgångsrik karriär på klubblagsnivå. Kanske inte idag, men åtminstone för två-tre år sedan fanns det ingen anledning till varför Anders Svensson inte var en startspelare åtminstone på övre halvan i England, Spanien, Tyskland eller Italien.

Älskar kvällstidningssvenska och deras förkärlek för alliterationer. Nu blev det Bragden i Berlin. Om tyskarna hade valt en annan spelort hade vi kanske pratat om Miraklet i München, Prestationen i Preussen, Dramat i Dortmund eller Vändningen i Wiesbaden. 

Och slutligen, fan vad kul att Rasmus Elm fick sätta det redan mytomspunna sista målet. Ras var bra igår och kommer nog inte släppa ifrån sig startplatsen i blågult på många, många år.