fredag 16 november 2012

Några tankar om landslaget och media

Av någon anledning så har jag alltid fascinerats av sportjournalistiken och dess roll i dagens idrottsvärld. Och ingenstans är rollen tydligare än när det gäller världens största och mest påpassade sport. Jag vet inte varför ämnet intresserar mig, kanske har det med min professionella bakgrund inom marknad och kommunikation att göra, även om jag aldrig varit i närheten av journalistiken. Eller handlar det bara om ett en vilja att förstå vad som händer bakom rubrikerna. Jag följer slaviskt några av de bästa fotbollsjournalistbloggarna, framförallt då Ekwall, Lundh och Laul. Och givetvis Niva/Bank, som dock har en annorlunda vinkel på sin blogg och snarare beskriver fotbollen och samhället, mer än fotbollen och medierna.

De senaste veckorna har vi haft två intressanta händelser som visar på ett oerhört ansträngt och infekterat förhållande mellan landslaget och medierna.

Den första händelsen var efter Bragden i Berlin där Zlatan hävdade att alla journalisterna satt och var nöjda när Sverige låg under med 4-0. Dessutom hävdade han, mer eller mindre i samma veva (tror att detta var ett par dagar tidigare, på presskonferensen inför matchen) att 95% av det som skrivs om honom är lögn. Båda dessa uttalanden har kommenterats och argumenterats emot på bloggar, twitter och i tidningar, exempelvis här, här och här. Hela fotbollsjournalistkåren har stått på samma sida och därmed sågat Zlatans uttalande och direkt eller indirekt landslagets mediepolicy.

Den andra händelsen var Erik Hamréns smått bisarra intervju med Ekwall direkt efter segern mot England, där han inte gillade en fråga och brusade upp ganska oprovocerat. Se videon här nedanför:

Landslaget:%20Hamr%C3%A9n%20ilsknar%20till%20p%C3%A5%20Ekwall:%20Det%20%C3%A4r%20en%20laginsats

Detta är något som verkar engagera folk något enormt. Och vi får inte glömma en sak, det är spelarna och till viss del ledarna i landslaget som är hjältarna. Det är dem vi vill se och hylla, vilket också innebär att "folk" i sådana här frågor tar deras parti, nästan oavsett sakfrågan. Detta har vi sett gång på gång, trots att journalisterna med rätta hävdar att de möjliggör en insyn och närhet till stjärnorna. Men journalisterna är inte hjältarna. Det märks exempelvis i mängden av kommentarer på Ekwalls blogg efter just denna intervjun.

En grundregel inom kommunikation är att det är inte budskapet som är det viktiga utan hur det tas emot. Om vi pratar marknadskommunikation innebär det att ett varumärke bara existerar i huvudet på den potentiella konsumenten. Det är hans eller hennes upplevelser av ett varumärke som är det avgörande. Inte i sig om man har en bra reklamfilm eller inte. Konsumenten har tolkningsföreträde, vilket är självklart och det vore svårt att tänka sig något annorlunda. Detta gäller dessutom all annan kommunikation också. Om landslaget ser sig motarbetade av media så tycker jag att någon borde höja blicken och fråga sig varför det uppfattas så. Inte bara säga att de har fel. Uppenbarligen är det någonting i relationen, eller journalistiken, som upplevs oerhört negativt. Jag har svårt för den typen av argumentation där man väljer att säga emot utan att försöka förstå varför motparten har en avvikande åsikt. Om du förstår det så kan du, även om du inte håller med i sak, bättre argumentera för din ståndpunkt. Jag har dock inte sett något resonemang i den här frågan där någon har ansträngt sig tillräckligt för att förstå varför landslaget har taggarna utåt.

Eller så kan man konstatera att man har olika roller, och det är inte medias uppgift att vara älskade av dem man ska rapportera om. Det är helt ok, men då är det också lite märkligt om man är kritisk till att landslaget är slutet.

Detta är en stor fråga och det som gör den väldigt komplicerad är att media sitter i en monopolsits när det gäller att föra ut sin sida av saken. Visst kan fotbollsspelare twittra, men på 140 tecken kan du knappast gå i klinch med en samlad journalistkår. Därför är det helt förståeligt att man hellre sluter sig och odlar en "vi mot dem" känsla i gruppen. De enda som kan ta initiativ till en förbättring är journalisterna. Men som sagt, fördelarna måste vägas emot eventuella risker i det kritiska och granskande förhållningssättet. En infekterad fråga minst sagt, men också väldigt intressant att följa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar