Tankar om rysk idrott

Som jag tidigare skrivit så är jag på väg att lämna Ryssland. På fredag reser jag med enkel biljett till Stockholm och återvänder till Sverige efter sju år utomlands. Inte utan att man har lite blandade känslor just nu.

Detta är därför en tid när jag funderar mycket på åren här. Vad jag tar med mig, vad jag kommer att sakna och vad jag inte kommer att sakna en sekund. Men det är också en tid när mina ryska vänner och kollegor frågar mig om mina upplevelser. Det är frågor som är genuina men jag måste samtidigt vakta min tunga när jag svarar. Jag har haft en fantastisk tid här och har upplevt många saker som jag kommer att ha med mig hela livet. Men samtidigt har jag skaffat mig en bild av det ryska samhället som i många stycken är väldigt kritisk. Jag har sett ett samhälle från insidan som de flesta svenskar bara ser bitar av, och då framförallt genom i många stycken vinklade reportage. Men efter att ha levt i landet har jag en långt mycket mer negativ bild av framtiden för Ryssland än vad man upplever när man läser svensk media. Alla verkar vara övertygad om att Ryssland är ett land på stark frammarsch. Det är förvisso sant, men det finns också en helt annan sanning. Landet är extremt korrupt. Landet har extrema interna problem, framförallt politiskt. Landet saknar all ambition att öppna upp sig mot omvärlden. Och landet saknar kompetens på mer eller mindre alla områden. Världen talar idag ofta om BRIC (Brazil, Russia, India, China) som de stora tillväxtmarknaderna. Jag vill mena att vi snart kommer att höra mycket mer om BIC...

Vad har då detta med idrotten att göra? Jag menar att idrotten i Ryssland är en spegelbild av samhället. Jag tror därför att den ryska dopningskulturen kommer att finnas kvar i decennier, då den är en produkt av ett slutet korrupt samhälle. Jag menar också att bristen på kompetens överallt i samhället också drabbar idrotten. Idag hålls rysk elitidrott till stor del vid liv tack vare smutsiga pengar. Men grundförutsättningarna saknas för att långsiktigt skapa en ren och framgångsrik idrott. Det saknas demokrati och insyn i de idrottsliga institutionerna. De ledande personerna där är sådana som vuxit upp och haft delar av sin karriär i ett samhälle som inte finns längre. Det är personer som fortfarande driver en politisk agenda i den ryska idrotten där man ska bevisa sin överlägsenhet gentemot Väst och där alla medel är tillåtna för att uppnå detta syfte. Detta är ingenting som dog med Sovjetunionen. Detta lever kvar fortfarande 2011. Liksom inom politiken har detta skapat enorma klyftor mellan makten och folket. Supportrarna saknar tilltro till både ledningen och de aktiva. Som boende i Ryssland har jag bara en gång upplevt riktig idrottslig stolthet. Det var under EM 2008 när Ryssland slog ut både Sverige och Holland och presterade fantastisk fotboll. I övrigt känner jag bara likgiltighet. Det är inte bra förutsättningar för att bygga en ny framgångsperiod i rysk idrott.

Det finns något i rysk (och ukrainsk) fotboll som också är väldigt hämmande. Storlagen bygger allt på importen av sydamerikanska spelare strax under den yppersta eliten, men man missar att skapa lokala förmågor. Rysk fotboll är knappast bättre idag än för tjugo år sedan, trots en enorm finansiell styrka. Snarare känns det som om man gått tillbaka en del sedan Zenit vann UEFA-cupen för ett par år sedan. Den enorma frammarsch som man förväntade sig verkar snarare ha kommit av sig. Tror att det kommer att dröja länge innan vi ser ett ryskt lag vinna en stor europeisk titel igen, och detta trots att de flesta landslagsspelarna faktiskt spelar på hemmaplan.

Fredag som sagt. Det innebär att man kommer att kunna se premiären på en O'Learys den här gången. Tror inte att dagens förlust mot HBK betyder någonting. Tror snarare på en ganska klar seger med ett par, tre bollar på lördag.

Hade hoppats se hemmapremiären på Guldfågeln, men kom aldrig över några biljetter. Oerhört kul att intresset är så stort. Hoppas nu att man får en bra start på säsongen, då skulle det här kunna bli riktigt skojigt.